Saknaden

Min fina far gick bort den 19 december kl 01.00.
Han var stark alldeles för länge, även fast det bara tog tre månader, så var det för länge.

Han fick cancer i bukspotkötteln och kämpade så jävla hårt för att få behålla sitt liv.
Det var inte till någon nytta.
Ända in till det sista, då han längre inte ens kunde öppna sina ögon, inte kunde säga någonting
så höll han i, han höll i tre dygn utan att kunna tala, andas eller se.
Usch, det var så hemskt att se.

Jag har aldrig saknat en människa lika mycket som honom, det är brutalt.
Han var den som verkligen alltid fanns för mig, han som aldrig gav upp på mig
''det hopplösa fallet Emilia''
japp, men han gav bara inte upp.

Han har gjort mig till den starka människan jag är idag och det är jag evigt tacksam för.
Jag är evigt tacksam för att jag fick den absolut bästa fadern som gjort allt för sina barn.
Offrat så mycket för att vi skulle ha det bra.
Kämpat för sitt liv, så vi inte skulle mista våran far.

Jag kommer ihåg den sommaren då jag var 11, vi åkte hela familjen med husbilen ned till Frankrike.
Jag, pappa och min syster gick upp för eiffeltornet och jag var livrädd.
Men han höll min hand och släppte inte.

Sommaren 2011 när jag lyckades tvinga med min pappa till sweden rock så jag själv kunde åka.
Det var mitt livs bästa år, jag trivdes så bra.

Samma sak gällde sommaren 2012, vi åkte ned med varandra.
2013 - 2014 också.

Han ställde upp, han var där, alltid.

Ja, vad ska man säga.
Han har aldrig ens tänkt tanken på att sluta kämpa för min skull, och det gjorde han aldrig.

Han var riktigt stark, min egna lilla rockare som var snickare, den arge snickaren som jag själv alltid skämtade till det med då alla tyckte han såg så arg ut, haha.

Vet inte vad mer jag kan säga, än att han var min bästa vän.
Det finaste människan som någonsin funnits har tagits från livet för tidigt.
Min far blev bara 44 år.

Jere Toivo Ilari Pietiläinen
1970-2014