under min hud

Stökigt
Överallt
Skräp
Vandrar planlöst omkring
Men rör mig egentligen inte alls
Tiden står still
Som den alltid gör vid den här tiden
Saknar den gamla tiden
Tiden som aldrig kommer komma igen
Mina tankar flyr
Kravlar längs golvbrädorna som äckliga skalbaggar
Egentligen vill jag inte fånga dem
Vill sitta på säkert avstånd i min säng och aldrig röra dem igen
Iakttar deras planlösa irrande längs dammkorn och minnen
Glänser gröna och giftiga i lågenergilampans gula sken
Ni äcklar mig
Jag vill få er att försvinna
Vill sätta en tung känga över era motbjudande små kroppar och höra det tillfredsställande krasandet av ännu en själ som gått lite sönder
Förlåt; lite mer sönder
Men fläckarna av era svarta inälvor sitter för alltid fastetsade längs min huvudskål
Vill städa där inne, göra rent
Svälja ammoniak, doppa huvudet i klorin
Men jag vet någonstans bakom de alltmer utpridda svarta fläckarna, att ni aldrig kommer försvinna, aldrig kommer lämna mig ifred
Ni kommer välla över mig
När jag minst anar det, när jag tappat koncentrationen för en halv sekund
Jag vet att ni kommer komma in i mig, krypa in i mitt medvetande en efter en, kittla mig i halsen tills jag inte klarar av det mer
Så jag ger upp, låter er komma
Låter er skölja över mig, begrava mig
Blir er vän för ett tag, för bara en minut
Snart syns jag inte längre
Jag är begravd i en hög
Av krälande, motbjudande, glänsande gröna parasiter, och det enda ni lever på är mitt eget självförakt
Men jag välkomnar er nu
Kom
Låt er väl smaka
Var inte blyga
Omslut mig
Jag älskar er