trasig som satan

jag vill ha bra självförtroende, jag vill känna mig vacker utan smink och känna mig bekväm i mitt eget skin, men det känns som att jag möts av en vägg som bara stoppar mig. och den väggen är en ren förbannelse... jag förlorar chanser att träffa folk då osäkra människor som oroar sig för mycket inte är så tilltalade, jag känner att jag inte vill röra någon fysiskt då all fysisk kontakt får mig att känna mig rädd. det känns som att jag kommer bli slagen eller bara rent av att jag blir rädd utav det, jag vill inte mer än annat att få kunna bryta igenom väggen o känna mig fri. jag vill veta att jag är bra och så. får jag vet att jag har vänner av en anledning. dom skulle inte umgås med mig om jag var en skitstövel. så logiskt sätt vet jag att jag inte är så dålig? men mina känslor är ett virrvarr och jag sjunker ner mycket på sistone. jag vill känna mig glad o sprallig. jag brukade vara sån förut. jag är sån egentligen. men efter mitt senast seriösa förhållande då jag för första gången gett mitt allt, o blev dumpad så blev jag trasig. jag fick tillitsproblem och skeptisk att någon kan älska mig fullt ut. jag kan bara inte få det i huvudet. konstigt va? jag vet att många kommer säga "kärleken kommer" "du överreagerar" men jag vet inte själv, vad jag ska tro, oavsett vad nån säger så kan inga komplimanger komma in i hjärnan, varken från mina vänner eller min familj, den går in i det ena örat o ut genom det andra..