Jag slutar aldrig förvånas...

Alltså nu har det hänt igen. Jag tror jag aldrig fattade hur litet Stockholm är förrän jag flyttade hit. Innan trodde jag alltid att man i huvudstaden, den högst befolkade staden i Sverige, skulle få vara anonym. Men nej, haha, det händer hela tiden att jag springer på människor jag känner eller halvbekanta på de mest oväntade platserna. Det som var mest underligt idag var att jag tidigare tänkte att 'hm... jag kanske springer på honom' helt underligt att jag ens fick den tanken men vidare att det faktiskt hände. Och som påminner mig om hur det minsta val man gör påverkar ens framtid. Nu överdriver jag just i detta sammanhang. Men jag vet att jag funderade på att gå en annan väg men valde just den jag gjorde och då sprang jag in i denna oväntade person. Men det gör mig i alla fall också lite rädd, för tänk vilka jag hade kunnat stöta på om jag valt en annan väg och vilka jag hade missat om jag inte gjort de små vardagsvalen jag gjort. Detta är något jag älskar, att genom tur/slumpen/ödet eller vad man nu tror på lyckas då och då korsa sin väg med andra som man faktiskt inte trodde man skulle möta igen...

Haha, kanske lite flummigt ^^ Men det har hänt så många gånger nu, vilket blir så surrealistiskt när man tänker på hur liten chansen egentligen borde vara att man stöter på något bekant ansikte här i detta myller av liv och människor.