Aldrig mått sämre.

Oavsett hur mycket jag distraherar mig, hittar tillflykter, tänker på annat så är det fortfarande lika tufft när tankarna kommer tillbaka på vad som hände. Vi fick missfall väldigt sent och de senaste månaden har varit riktigt mörk. Lika fantastiskt som det kan va när ett liv blir till, lika fruktansvärt är det när man tror att allt ska gå bra och så går något fel. Kanske hade kännts lättare om det skett tidigare innan man börjart ställa in sig på att bli förälder men nu är det som det är. Var så taggad på ultraljudet, få se ungen sparka igen, få veta kön. barnmorskan satte på ultraljudet och man kunde se ungen. För en sekund blev jag överlycklig "där är den<3" tänkte jag.
Nästa sekund känner jag en kall kår och jag börjar undra varför den inte rör sig, varför ligger den stilla och ihop kurad....Tror aldrig vi riktigt kommer komma över det, hoppas bara vi kan lära oss leva med det, hitta något slags jävla hopp och kanske någon dag försöka igen.
Ens rationella sida kan absolut se att det är sånt som händer, vi är unga, det är vanligt att ha missfall men det dövar inte smärtan av det ett enda dugg.

Kan inte allt bara bli bra igen..
2022 har utan tvekan varit det värsta året i mitt liv.