Vad falls...?

Jag hade en väldigt intressant dröm inatt. Eller, den var inte lika intressant som den var aningen skrämmande eftersom jag dog och fick se folk dö. Det värsta var nog dock att jag känner och litar på den som dödade mig i drömmen...

Till en början så var det väldigt normalt, rättare sagt så normalt det kan vara i drömmar, och jag var i något rum med folk som skejtade och Dr. Mallard (Ducky) från NCIS. Ducky var då en barberare och jag hade bestämt mig för att raka mig, det behövdes dock inte eftersom jag är och förblir kvinna även i mina drömmar. Jag hade dessutom ett antal finnar som jag oroade mig för.

Det var då det hände. Jag såg henne bakom ducky och oroade mig inte alls för att hon höll i en skalpell och log på ett mycket... jag vet inte hur jag ska uttrycka hur hon log, men det verkade inte båda gott. Jag litade på att ducky skulle skydda mig, så som han gjort under ett flertal andra tillfällen som jag kom ihåg i drömmen. Men hon bara log och drog skalpellen längs hans hals och hans ögon rullade uppåt medans huvudet föll bakåt och han skänk ned till golvet, needless to say så blev jag väldigt orolig då. Väldigt, väldigt mycket faktiskt. Sedan så log hon mot mig och sa något om att han inte skulle kunna skydda mig, jag lyssnade inte särskilt noga vilket jag tror berodde på omständigheterna. Drömmen kändes väldigt verklig faktiskt, det gör inte det hela bättre heller. Sedan högg hon mot mig, samma leende på hennes läppar, och jag försökte skydda mig med min arm. Den började blöda, inte lika mycket som senare skärsår skulle göra men det gjorde ont. Jag kommer inte ihåg om jag började gråta eller inte men jag tror att jag frågade henne varför hon gjorde det. Hon svarade att det var hennes jobb, vilket var väldigt konstigt eftersom jag alltid har sett henne som en lärare.

Nästa gång hon högg han jag inte skydda mig, det gick så snabbt. Hon högg mig i låret, precis ovanför knät. Det gjorde inte ont. Jag såg bara att köttet i mitt ben gick isär. Det såg inte lika djupt ut till en början, hon hade ju bara snuddat mig med skalpellen, men allt eftersom jag tittade på det så såg jag att köttet delade på sig mer och tillslut kunde jag se mitt ben, från lite ovanför knät och nedåt, ligga på marken. Såret gjorde inte ont, det kändes ungefär som när benet somnar och du inte kan känna det, endorfiner gissar jag på, men jag kunde känna en sak. Jag kunde känna hur blodet rann ut ur mig. Kunde känna rädslan för att dö. Drömmen var vid det här laget fortfarande väldigt realistisk tyckte jag och under tiden som jag såg på benet, henne, hennes leende och kände döden komma närmare tänkte jag bara på en sak. "Vad kommer hända när jag dör? Kommer kristendomen vara verklig, eller kommer jag att reikarneras?"

Sedan så vaknade jag. Jag gissar att när jag dog i drömvärlden så vaknade jag i verkligheten, men det som förundrar mig mest är väl att jag trodde att jag hade kommit över kristendomen. Att jag inte fruktade den längre, men det är svårt antar jag. Svårt att glömma och sluta tro på något du ägnat över halva ditt liv med att komma ihåg och tro på, försöka glömma det som jag alltid får höra hemma varje dag. "Jag ber för dig." hör jag mamma säga ibland "Mormor och resten utav släkten ber också."
Jag vill inte höra det. Jag vill inte påminnas om skräcken jag kände när jag var yngre och trodde att domedagen skulle komma imorgon och att hela min familj skulle till himmelen utom jag eftersom jag på något vis hade syndat. Jag glömma bort den tiden, fördriva den ur mitt sinne. Men det verkar inte går bra.

Jag försöker att glömma den, försöker att låtsas som att jag aldrig har känt den, men den finns där. Rädslan för det jag inte förstår. Rädslan för livet, rädslan för döden och rädslan över att något kommer hända mig om jag slappnar av ens för en stund.

Detta är varför jag inte gillar att sova när det är för mörkt ute, jag känner på mig att något ska hända även när jag vet att det inte kommer att göra det.