Friheten är så långt borta!

Jag känner vinden mot mitt ansikte och suckar. Jag vill vara fri som vinden, men jag är fastbunden i marken med järnkedjor. Vad jag än gör så rubbas de inte!
Det finns inget starkt nog att bryta igenom kedjorna. Långsamt börjar jag vänja mig vid att aldrig känna friheten under mina vingar. Men det är just det som är farligt, när jag vänjer mig vid något jag inte borde vänja mig vid. Det är fel att inte få göra eller känna som man själv vill, men vad kan jag göra? Kämpa, javisst, men hur, när krafterna sviker och lusten försvunnit. Hoppet överger mig och kärleken knuffar mig utför stupet. Med järnkedjorna fastkedjade vid mina fötter sjunker jag snabbt ner i det djupa vattnet. Jag önskar inget hellre än att hitta ork nog att simma upp, men istället finner jag mig i att luften sakta försvinner ur mina lungor och bildar vattenbublor, som seglar upp mot ytan. Jag finner mig i vattnet som fyller lungorna istället och jag ignorerar paniken och smärtan. Jag lyfter inte ens armarna för att försöka simma uppåt eller ta tag i en kompis hand. Nej, jag finner mig i det, för orken har övergett mig och hoppet trycker ner mig istället för att dra upp mig.
Alla vände mig ryggen och såren läktes aldrig. Smärtan bränner fortfarande och tårarna envisas med att rinna nerför kinden.
Inget ni gör kan rädda mig, för jag orkar inte längre!