Ganska Långt Blogginlägg
Jag brukar ej skriva här men tänkte att det kan vara nyttigt för mig att göra det.
Jag läste nyss min flickväns blogg för första gången, något som jag bara fantiserat om hur den har kunnat sett ut. Men ju mer jag läste desto mer insåg jag att detta var inte alls vad jag hade förväntat mig. Bloggen handlade om hennes liv ur hennes perspektiv med mig i bilden. Jag har varit där, närvarande, under hela perioden när det både gått upp & ner för henne men även för oss i relationen. Jag kan tydligt se vad som egentligen händer. Under de mörka perioderna uppskattar hon mig men när det börjar bli ljusare för henne så försvinner jag ur bilden. Jag vet inte om det är mig det är fel på eller... situationen. Jag har bettet mig illa den senaste tiden, har varit väldigt mycket på min vakt & även haft dåliga tankar om allt detta. Jag är så avundsjuk & svartsjuk som person som jag tidigare tyckt att jag har hållit mig ifrån, riktigt bra. Men jag antar att jag bara har puttat bort allt från mig så att jag slipper tänka på allt detta. Men ju mer tiden går & ju mer jag anstränger mig, desto mer svartsjuk blir jag. Detta är något som jag upplevt tidigare & som jag verkligen tycker är jobbigt. Men ännu mer tycker hon det är jobbigt. För att jag är inte dum, jag kan se varför hon tycker det & varför det är ganska löjligt. Men det finns två perspektiv på allt. Min sida ser helt annorlunda ut än vad den faktiska händelsen är. Jag var på konferens i helgen då vi hade en föreläsare som föreläste om bl.a. detta. Att du är på en plats medan din version av din är på en annan. Fixed vx Growth mindset. Om någon person läser detta kan dem ju söka upp det.
Hur som helst är jag trött på att jag alltid blir "the bad guy" när jag tycker något är fel, eller känns konstigt. Jag kan inte styra hur jag känner för saker & det enda jag vill är att få ett annat perspektiv på saker. Tycker att det är skönt att ha 100 % kontroll över saker. Det är något som får mig att känna mig trygg & säker. Men ibland får man inte kontroll över saker man kanske hade hoppats på. Även fast det inte spelar någon roll & att man ska kunna lita på andra har jag svårt att göra det. Så fort "trust" kommer upp så hör jag alltid min kusin säga "Lita aldrig på någon".
Det är sant. Lita aldrig på någon till 100 %. Syftar mest på främlingar då en del kan ge en bild av något men visar sig bara vara en fasad. Lika så har jag svårt att lita på personer överlag. Varför ska jag lita helt på en person som inte är lik mig, och som jag inte förstår mig på. Men när det gäller relationer så fungerar det inte att lita på den andra personen till 90 %. Även fast jag vet att jag kan lita på personen är jag alltid på min vakt, vilket jag tycker är sjukt jobbigt att det ska vara så. Vet inte hur jag kommer ur det eller varför det blir så. Men så är det för mig.
Men det är svårt det här med relationer. Jag är fan inte bra på det. Överhuvudtaget. Jag har lite erfarenhet & har aldrig känt detta behov av någon annan. Liksom det blir som att tänka på två personer när faktiskt det är jag som är viktig. Det är mitt liv, mina känslor, mina behov osv. Sedan ska jag ha någon annans känslor, behov, någon annans liv. När man är i en nära relation så är man ju faktiskt väldigt mycket i ett liv tillsammans, vilket skrämmer mig lite. Jag måste anpassa mig till någon annan. Å andra sidan har jag alltid varit lite av en egoist. Men inte på något dåligt sätt, jag är väldigt sympatisk & bryr mig om andra människor. Men av mitt välmående mår jag bäst när jag är fokuserad på något. När jag sitter vid trummorna & jammar sönder, eller när jag sitter i något knepigt på jobbet, eller när tankarna bara flyger iväg mot något jag gillar så mår jag som bäst. Men när det hela tiden är något som får mig ångestladdad så mår jag inte på topp tyvärr. Det är alltid något. Något som får mig o känna tvivel & att jag inte har henne i min famn. Att jag inte kan säga, "du är bara min".
Antar att jag behöver terapi. Men vem fan behöver inte..?
