Tjej, 29 år. Bor i Dalarnas län. Är offline
grottmonstret har inte lagt till några event än.
Idag var jag hos en häxa. Hon hade en liten källarlokal och trummade på en trumma för att få rätt energier. Hon sa att man ska ta sina stenar och lägga dem i fönstret när det är fullmåne och berättade om ceremonier i skogen när man dansar i en ring av häxsalt. Sen spådde hon mig och hon sa att min framtid var dold av snö men att det fanns små ljusglimtar.
ett så himla mystiskt fenomen har dykt upp och jag kan liksom inte hantera det utan min hjärna beter sig som att jag är invalid.
jag tycker faktiskt att det här är ett väldigt skumt fenomen.
Idag blev jag så nervös att jag var nära att kräkas, helt utan anledning. Tror att det var för att en klasskompis satt och kastade fjädrar på mig hela lektionen, men det är liksom inte logiskt. Eller ok jag vet varför jag blev nervös och jag känner mest bara vad är livet. Blir så irriterad på min hjärna ibland.
Jag och Emelie åt våfflor också.
Detta år beter sig besynnerligt.
Känner mest hmm just nu. Det känns som att alla spårar ur.
Mina vänner domnar bort i ansiktet och börjar se saker som inte finns av oklara anledningar.
Jag känner mest för att kräkas för tillfället.
Och Greenpeace har stannat mig på gatan 5 gånger på två veckor nu
Igår stod jag på ett torg och vrålade krossa fascismen och var på möte och ett bra klädbyte och sen världens mest värdelösa utgång.
Ett tag var jag så arg att jag verkligen inte visste var jag skulle ta vägen. Idag är en irriterad dag. Jag förstår inte varför vi ens går ut längre. Jag har vandrat runt älven och bara försökt fokusera på hur snabbt molnen blåste över himlen istället för att tänka på vilken sjuk värld vi faktiskt lever i. Hatar att ångesten är den starkaste känslan efter en utgång som egentligen bara var långtråkig och onödig.
Godnatt
jag vill bli kär men vet inte hur man gör.
har ångest och är trött på mänskligheten idag
emelie färgar håret och har en orange tröja på sig och säger att hon alltid börjar tänka på moderkakor när hon umgås med mig.
hon tycker att jag pratar för mycket om mens. hon lovade att vara med om jag någonsin ska föda ett barn.
igår åt jag sushi
nu ska vi till falun
Jag var 11 år när jag för första gången insåg att jag verkligen inte har någon aning om vem jag är. Jag befann mig på fjärde våningen i vårt smala hus i Bryssel, i den ljusblåa kakelduschen i badrummet med ett snett takfönster där man alltid såg stora flygplan flyga lite för nära. Jag skrek rakt ut när jag förstod det. Det svartnade för mina ögon och jag vacklade till när jag för första gången verkligen kände hur liten jag är i ett enormt universum. Min pappa kom springande och frågade vad det var som hänt.
"Vem är jag?" Svarade jag
"Du är ju Nora" sa han. Det sa mig absolut ingenting.
Jag hade ständig panik över detta i flera år. Plötsligt attackerade känslan av obetydlighet och jag var livrädd.
Skogen inspirerar mig. Jag älskar tystnaden och mossan på de uråldriga stenarna, doften av gran och harmonin. Ändå klarar jag fortfarande inte av att vara i skogen ensam. Jag är ständigt rädd att känslan ska attackera, när jag är själv bland allt det verkliga. Att jag plötsligt ska känna mig så sjukt obetydlig bland alla höga träd och att allt bara ska ryckas från mig när jag står där. För jag har ingen jävla aning vem jag är eller vad något alls är.
Universum är oändligt och jag får ont i magen av det.
Redan när jag vänder mig om och trycker ner handtaget för att gå ångrar jag mig. Men ändå öppnar jag dörren, springer ner för alla trapporna och ut i natten och kommer aldrig tillbaka. Och sen ses vi inte mer.
idag fick jag förfrågan om jag vill vara modell. alltså jag skulle gå runt i en transparent klänning i en galleria på en catwalk?
framför människor
känner att det måste vara ett missförstånd att jag får denna fråga. vet inte riktigt hur jag ska reagera.
jag är inte ens smal
mamma sa att jag borde göra det