själlös

Jag var 11 år när jag för första gången insåg att jag verkligen inte har någon aning om vem jag är. Jag befann mig på fjärde våningen i vårt smala hus i Bryssel, i den ljusblåa kakelduschen i badrummet med ett snett takfönster där man alltid såg stora flygplan flyga lite för nära. Jag skrek rakt ut när jag förstod det. Det svartnade för mina ögon och jag vacklade till när jag för första gången verkligen kände hur liten jag är i ett enormt universum. Min pappa kom springande och frågade vad det var som hänt.
"Vem är jag?" Svarade jag
"Du är ju Nora" sa han. Det sa mig absolut ingenting.

Jag hade ständig panik över detta i flera år. Plötsligt attackerade känslan av obetydlighet och jag var livrädd.

Skogen inspirerar mig. Jag älskar tystnaden och mossan på de uråldriga stenarna, doften av gran och harmonin. Ändå klarar jag fortfarande inte av att vara i skogen ensam. Jag är ständigt rädd att känslan ska attackera, när jag är själv bland allt det verkliga. Att jag plötsligt ska känna mig så sjukt obetydlig bland alla höga träd och att allt bara ska ryckas från mig när jag står där. För jag har ingen jävla aning vem jag är eller vad något alls är.

Universum är oändligt och jag får ont i magen av det.