rattsafts blogg

Bakom glaset i bussen så vinkar du.
Det gör mig så obeskrivligt glad.
Jag önskar att det gick att pausa den sekunden.

Åh, Romeo och Julia. Min favoritpjäs.
Såg den på Dramaten, och det är något jag verkligen vill rekommendera.
Och ja... som ni kanske ser, så var sällskapet ytterst speciellt.
Fantastisk.
Underbar.
Åh.
Varför ska lyckliga stunder jämt vara så himla korta?

Ja.
En trappa.
Jag ser den genom ett hål i korridorens murkna vägg.
Trappan.
Där är ju trappan som jag letar efter!
Och en murken gammal vägg ska inte hindra mig.
Jag slänger mig mot väggen.
Gömda spikar tränger in i min hud och blodet sprutar.
Jag försöker igen, och skrikande kastar jag mig mot väggen igen.
Denna gång triumferar Kärleken.
Väggen splittras sönder och de murkna plankorna av välvd sorg faller till marken och tynar bort.
En enormt brak hörs.
Hela korridoren faller samman.
Ljudet av tusentals dörrar som krossas mot marken blandas med gnissel av handtag, glassplitter och knaket av rasande träpelare.
Och plötsligt...
så är den borta.
Jag befinner mig framför en trappa. En vanlig trätrappa.
Men jag vet att det är trappan till Lyckans palats.
Jag går upp.
Även fast jag bara är ett stort levande köttstycke av blod och senor med en trasa som kläder efter min långa vandring i korridoren, så har jag ändå sparat kraft till just detta ögonblick.
Jag skyndar mig.
Jag ser hur det mörka fuktiga träet sakta förvandlas till vit sval marmor.
Hur räcket börjar forma sig till vackra statyer och hur detaljerade utsmyckningar graveras in i marmorn.
Och jag ser själv hur det rinnande blodet från mina ben och armar försvinner, och de stora köttsåren läks igen.
Jag springer.
En vinröd matta formar sig på trappstegen, och min tårar förvandlas till diamanter som faller ner med ett ljust klirrande.
Jag stannar, och framför mig ser jag mitt mål.
Porten
Jag går sakta fram och knackar tre gånger.
Ljudet ekar i flera minuter.
Sedan öppnas den.
Och framför mig är Ljuset.
Den rena Lyckans Ljus.
Jag går genom Ljuset.
Och känner hur mitt ärrade hjärta läks igen.
Minns plötsligt alla ljusa minnen, utan att känna några tårar rinna.
Och befinner mig plötsligt i Lyckans Palats.
Och i denna väg av ljus...
Så ser jag honom.
Igen.
En välsignelse som lyser starkare än all världens ljus samtidigt.
Åh.

En korridor.
En oändlig korridor, mörk korridor, som är hal av tårar och blod.
Med spruckna halvruttna tavlor som en gång var glänsande och nya.
Tiden är en tjuv.
Jag famlar längs denna korridor.
Mina händer skärs sönder av de osynliga utstickande knivarna, och fötterna förblöder av glaset som ligger på marken.
Glaset som en gång var vackra konstverk.
Jag söker efter en dörr.
En enda.
Bland hundratusenmiljontals dörrar.
Som är stängda.
Som inte ens har ett nyckelhål.
Dörrar som aldrig mer kommer att öppnas, och vad som än är bakom dem, kommer att täckas med damm och glömmas bort.
För ingen ägnar väl en tanke åt vad som snart är borta?
Jag famlar vidare.
Trycker ner de rostiga handtagen.
Stängt.
Stängt.
Stängt.
Famlar vidare.
En dörr utan handtag.
Jag bankar och skriker.
Tystnaden svarar.