Korridoren

En korridor.
En oändlig korridor, mörk korridor, som är hal av tårar och blod.
Med spruckna halvruttna tavlor som en gång var glänsande och nya.
Tiden är en tjuv.
Jag famlar längs denna korridor.
Mina händer skärs sönder av de osynliga utstickande knivarna, och fötterna förblöder av glaset som ligger på marken.
Glaset som en gång var vackra konstverk.
Jag söker efter en dörr.
En enda.
Bland hundratusenmiljontals dörrar.
Som är stängda.
Som inte ens har ett nyckelhål.
Dörrar som aldrig mer kommer att öppnas, och vad som än är bakom dem, kommer att täckas med damm och glömmas bort.
För ingen ägnar väl en tanke åt vad som snart är borta?
Jag famlar vidare.
Trycker ner de rostiga handtagen.
Stängt.
Stängt.
Stängt.
Famlar vidare.
En dörr utan handtag.
Jag bankar och skriker.
Tystnaden svarar.