rattsafts blogg

Orkade verkligen inte gå till skolan efter igårdagen.
Blev därför väldigt glad när McJagger frågade om jag hade lust att skolka med henne.
Det blev chillt.
Plötsligt gick jag genom stan med världens bästa rock'n'rolliga kompis och med en burn i min hand.
Yeah.
Vi stack sedan till min skola... men vi hamnade i bråk med några idioter ur 6D.
Usch.
Vi stack, och rock'n'rollade.
Jag slukade energidrycker, Maria rökte, och vi hittade på väldigt fina sånger med väldigt fina texter.
Och mycket mer.
Men nu känns det konstigt.

Maria, du är en muterad lama...
Mig får du gärna krama.
Du är fet som en djävla panda...
På min mage får du gärna landa.

Jag har förändrats.
Och jag vill tillbaka.

Det ynkliga barnet gråter.
Alla står runt i en ring runt det.
Jag kommer.
Alla tittar på mig. Stint hatande.
Någon säger att jag är misslyckad.
De kramar barnet.
Säger att det inte behöver vara med mig mer.
Att de kan ta hand om det.
Jag tar på mig deras hat.
Tror att det var jag som gjort fel.

Sedan minns jag...

Jag gråter.
Vrålgråter.
Jag sitter i klassrummet.
De tittar på mig.
Oförstående.
Det är den värsta dagen i mitt liv.
Jag gråter.
Gråter och gråter.
Alla vänder sig om.
De går.
Ingen går fram till mig.
Jag blir kvar.
Ensam.



Jag hatar er.

"MEN JULIA, SLUTA!"

"ASSÅ JULIA ,ALLA ÄR INTE SOM DU DET ÄR BARA ATT FATTA!"

"MEN ASSÅ... DU ÄR INTE ROLIG! SLUTA!"

Jävla jävla jävla idioter.
Om jag får höra en sådan mening en gång till... så kommer jag att få ett raserisammanbrott.
Jag kommer bli så arg.
Jag kan göra den personen allvarligt illa.
För jag är så hemskt trött.

Idag till exempel.
Fadderbarnen skulle hälsa på.
Jag fick en blyg liten unge som inte kunde prata.
Och jag... var tydligen för läskig.
För läskig.
Åh... jag äcklas över denna jävla värld. Och jag önskar att alla i min skola var medvetna om att "skolan där helvetet göds" är Stockholms största kliche, och att folk skrattar åt den skitskolan. Jag glömmer aldrig den gånger hela Södra Latin asgarvade om när jag berättade vilken skola jag gick i.
Back.
Barnet började gråta. Jag var "läskig, oansvarig, oseriös, konstig, hyper, annorlunda och kunde inte ta hand om henne."
Jag orkar inte räkna upp vad hon var.
Jag önskar att hon blir en vanlig Svensson, som gifter sig i tjugoårsåldern med en djälva fårskalle, får sina djävla barn, tar lite på resurser och DÖR, som alla andra "normala."
Ingen kommer att minnas henne, happy ending.
Jag låter makaber.
Men jag är bara så djävla arg.
Och jag kommer bli ännu argare.
Jag står inte ut med fler rädda små töntar som börjar gråta när jag nämner ordet pedofil.
Man kan läsa det ordet överallt, så får jag fråga varför det inte står gråtande små jävla fåntrattar framför varje tidning?!
"ASSÅ JULIA... FÖRSÖK ATT VARA NORMAL!"
Som sagt... det blir synd om nästa person säger något sådant till mig.
Juste... jag skrev en hatdikt om mig själv idag, för jag kände mig skyldig.
Inte längre.
NU ÄR DET JAG SOM ÄR SOM SKA SKRIVA EN LÅNG JÄVLA FUCKING HATDIKT OM DEM.
"Omg, hörde ni vad Julia sa till Malins fadderbarn? Julia, håll dig borta från mitt fadderbarn."
JAG HATAR ER.
När jag kom, så var jag tyst och ynklig med extremt dåligt självförtroende. Ändå trodde alla att jag hade en psykisk störning eftersom jag umgicks med en kille som heter Mischa.
Jag var utfryst.
Ingen ville vara med mig.
De som trodde att jag var psykist störd... dem hatar jag mest av allt.
VAFFAN HADE JAG GJORT DEM?! DE HAR FÖRSTÖRT EN DEL AV MIG!!!
Och så här är det i min klass. Om någon bland de populära skulle göra något "flummigt", så skulle alla tycka det var jättekul. Däremot, om jag skulle gör något... så ropar alla: "MEN VAFFAN JULIA! DET ÄR INTE KUL!" Jag berättade det för en i min klass. Och hennes svar var: "Aa... det är ju typ så... det är fett dåligt..."
Ytterliggare mer hat.
Folk säger att jag är jobbig.
Varför tyckte ingen om mig innan jag blev "jobbig" då?! Om någon läser detta i min klass (vilket jag hoppas att någon gör) så vill jag gärna ha ett svar! :) Jag vill gärna veta varför man blir utfryst om man umgås med en väldigt snäll person.

Jag ska publicera en lång vacker hatdikt.
Inte om mig själv.
Utan om dem som förstörde en del av mig själv.
Damn, fuck and screw you all.

När vår lärare gick ut en stund, så sprang jag fram till datorn och tryckte på en tangent. En ruta kom upp.
När sedan vår lärare kom tillbaka och fick syn på mig vid datorn, så gav hon mig en arg blick, och sa att när alla gått så skulle jag sitta kvar. Dvs, jag skulle få kvarsittning.
Det var det mest idiotiska jag hört i hela mitt liv.
Och i slutet av dagen så tog jag bara min väska och stack.
Lol, kvarsittning för att ha tryckt på en tangent! XD

(Hon ringde hem till mig sedan. Som tur var var det jag som svarade, så när jag fick höra hennes kraxande röst så la jag bara på luren. Undra hur det blir imorgon... :S

När mina känslor balanseras på en knivsegg mellan himmelsk lycka och extremt raseri, så kan minsta lilla ord få mig att vingla till och mista balansen. Och det får inga bra följder.
Nu ligger massor av omkullvälta möbler och krossade föremål på marken, men jag är fortfarande glad och längtansfull. Jag kan inte vänta tills kvällen, då jag återigen ska få plocka stjärnor och valsa på rosor.
Men min mamma förstår tydligen inte mitt extremt hetsiga humör, då jag är på känsligt humör.
Som nu.
Hennes ord skär i mig, då hon klandrar mig för massor av saker.
Och när hon avbröt mitt telefonsamtal så bröt raseriet löst.
Men nu försöker jag vara lugn.
Hon är nere och bråkar med "pappa", som ligger i sängen med brutet ben efter att ha snubblat under en riktigt fet fylla.
Det är bara rätt åt honom, för nu slipper jag äntligen hans jobbigt ständiga steg då han letar efter vin.

Lova. Lova att aldrig försvinna så där igen. Då är jag tillfredsställd.

Kaktus <3
Tegelstenar <3
Sopborstar <3
Vykort <3
Kontorsstolar <3
Höstackar <3
Kartonger <3
Ananassmörgåsar <3

Det snurrar i mitt huvud...
Och jag förstår inte vad folk säger till mig...
Deras läppar rör sig och jag hör konstiga ljud och läten...
Men jag förstår inget...
Var är logiken?
Eller vad betyder det ens...
Allt wobblar runt omkring mig.
Och allt är plötsligt bara så patetiskt kul och meningslöst.
Alla är ju bara små idiotiska dockor i en komisk teater!
Hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha...
Jag är galen.
Jag visste det.
Men jag är inte hög. Eller på sätt och vis...
asdfghjklöä
Scribble bibble shibble...
Heeeee...
Ok.
Yeeeeah.

Jag drömde att min skola Adolf Fredrik brann ner.
Och att alla elever fick börja i den andra musikskolan Lilla Akademin.
Där den jag älskar antagligen ska börja.
Allt blev plötsligt... bra...
Men ändå så konstigt.
Bussen var inte längre tom. Men han fanns inte i skolan när jag kom. Han gick i en annan klass.
Och så var han plötsligt helt borta.
Han fanns ingen annan stans, bara på bussen.
Bara där, på morgonen, precis som förr.
Och en gång så körde den bussen iväg, och kom aldrig tillbaka...

Den var bara en dröm.
Men nu vet jag plötsligt inte.
Jag vill så gärna börja på Lilla Akademin... men jag kom inte in.
Och om jag stannar kvar på Adolf Fredrik så kanske vi kan mötas igen på morgonen...
Men då förlorar jag kunskapen helt, vilken jag måste ha.
Vad ska jag göra.

Åh, alla dessa hemska "tänk om"-tankar.
De plågar mig, och surrar runt likt irriterande flugor i mitt huvud.
"... tänk om han egentligen inte vill vara min vän..."
"... tänk om han umgås med mig bara för att vara snäll..."
"...tänk om jag besvärar honom och ger honom massor av problem...
Jag vet att allt detta INTE STÄMMER.
Men ånej. Tankarna bryr sig inte. De kommer med ännu värre saker.
De vägrar inse bevis och vägrar komma ihåg alla minnen.
Vilka retards.

Jorden går under.
Tomten Xenos förödande rapar hörs redan.
Snart kommer Geten Lars och betar av alla träd... eftersom han tror att det är broccoli.
Man har redan upptäckt ett mystiskt hål i Jupiters atmosfär (det ska vara kopplat till dagens domedag), och det är ju förstås Geten Lars som har tagit en stor tugga av atmosfären eftersom han trodde att det var sockervadd.
Sedan, innan har drar sig tillbaka, så sväljer han solen. (För i profetian så står det att solen kommer att slockna.)
Jupiter = förrätt.
Jorden = huvudrätt.
Solen = efterrätt.
Nooooo! :(

En tid blev räddad.
Ett liv är kärt.
Stora bråk uppstod.
Men det var det värt.
Två dagar sedan.
Känns nära, men ändå hur lång tid tillbaka som helst.
Då jag blev förd ut till ljuset.
Då jag åter blev frälst.
Jag älskar dig.
Och separationsångesten dödade mig när du gick och försvann.
Jag blev så fylld av lyckliga känslor...
Så tårarna rann.
Jag saknar dig redan.

Jag saknar möjligheten.
Möjligheten att kunna träffa dig varje dag.