Riktigt namn:
Kosmos Civilstatus:
Singel
Läggning:
Inte valt
Intresse:
Musik
Bor:
I skogen
Politik:
Liberal
Dricker:
Whisky
Musikstil:
Hårdrock
Klädstil:
Hippie
Medlem sedan:
2016-05-13
En väldigt orättvis högtid för många av oss. När jag var ett litet barn lipade jag varje jul för att jag var besviken över de fjuttiga julklappar min fattiga familj gav mig i brist på ekonomisk stabilitet.
Nu är jag 23. Jag fick naturligtvis inte ett skit denna jul. Det rör mig dock inte i ryggen ... jag tror ändå inte på materiell förmögenhet nuförtiden.
Men den finaste julklappen av alla ... det hade varit att åtminstone få fira julen med min familj. Men inte ens det fick jag. Iskalla universum.
Det svider. Det svider som FAN. Det gör verkligen ont i hjärtat. Vad har jag gjort för att förtjäna den fruktansvärda saknaden och tomheten jag kände i Lördags när allt jag ville var att få träffa min mor, min far, mina älskade bröder och mina morföräldrar som jag älskar över allt annat på denna jord?
Well ... jag har åtminstone lärt mig att inte längre ta saker för givet.
Varför i sions blåsvedda fitthelvete ska folk vara så förbannat och nästintill utomjordiskt jävla knepiga, med flit (eller ja jag kan inte annat än att bemöta dett faktum med total ovisshet MEN jag får åtminstone en känsla och kan spåna en vag logik av att de beter sig som de gör med avsikt)?
Alltså, näe ... fan ... jag hajjar inte! Jag är väl korkad eller något men för mig är det fysiskt omöjligt att ens göra ett tradigt försök att leva mig in i detta märkliga beteende. Vi är ju alla (förhoppningsvis, och ni som inte är det ... oh my FUCKING GOD! VAKNA UPP FRÅN ER BLÅÖGDA KOMA) medvetna om att de flesta personer man stöter på är riktiga svin, men då tänker man ju liksom att det skulle röra sig om kanske 60% eller något sådant. I själva verket är statistiken ännu mer mardrömslik än så ... Det måste ju, enligt mina ekvationer, vara minst 98% tvättäkta svin runt omkring oss.
Mja, sanningen är bra skruvad alltså, det kan man lugnt påstå! Frågan är hur i helvete man ska göra för att förhålla sig till detta på ett konstruktivt sätt, när man HELA TIDEN får höra att vi människor råkar vara födda med ett biologiskt behov av intimitet, umgänge, bekräftelse och känslomässigt utbyte med andra individer. Det enda konstruktiva man kan göra av denna ledsamma situation tycks vara den klassiska metoden "normala", d.v.s. korkade, människor använder sig av i vardagen: Förnekelse.
Dessvärre finns det ju inget positivt att hämta i förnekelsen bortsett från en temporär lindring, men det är väl så nära konstruktivt man kan komma ... Eller?
Vänskap existerar inte. Vänskap grundas enbart på personlig narcissism. När man blivit så kraftlös och sentimental att man inte längre orkar leva, när man är som svagast och i störst behov av vänskap, det är då ens såkallade "vänner" lämnar en. För då kan de inte längre få sitt narcissistiska utbyte, som de är så fruktansvärt jävla kåta på.
Hela den här skiten resulterar ju i att vänskap slutligen blir ett oändligt kretslopp av ömsesidig smärta, vilket får själens förmåga att känna tillit att rubbas och i slutändan finns den inte kvar överhuvudtaget mer än några fåtal partiklar av en förfluten illusion om att det fanns någon en gång i tiden som brydde sig.
Diamanterna som glimrar så förföriskt i min hand
Förankrar mig i drömmar från rikedomens land
Spiralerna som jordas och formar energier
Befriar mig från saknad, ensamhet och iver
Jag blickar ner mot handen och granskar det jag ser
Kristaller som jag dyrkar för allting som de ger
Jag skulle kunna döda, för att vinna dess förtroende
Överge min stolthet, och bli förevigt troende
När vintern känns horribel och stormen våldtar natten
Krossas diamanterna, och blandas ut med vatten
Blodomloppet trånar, och brinner i extas
Det vet att jag är redo, och har knytit fast min stas
Sticket känns så välbekant, blodet likaså
Ögonen är livlösa och armarna är blå
Jag drunknar i ett överflöd av känslomässig trans
En ödesdigern gåva från min djupaste romans
En djävul i förklädnad, omsvept med glamour
Hon trampar på ditt hjärta med högklackade skor
... för diamanterna är förfalskade, och Du är dissekerad
Så tänd eld på dina vingar och erkänn dig besegrad.
