Novell..av Elin W.P

En svag vind skummar genom natthimlen.
Träden står tysta och avklädda,de sista löven gungar sakta av från trädgrenen.
Tiden är snart midnatt och stjärnorna lyser upp den frostiga marken.
En pojke sitter hukad,högst upp på trädkronan.
Hans kropp är tunn och klädd i svart.
Ögon tittar hungrigt omkring sig.
Hans smala,ljusa fingrar skrapar med naglarna i den knotiga barken.
Han ler.
Hans ansikte är obeskrivligt vackert.
Men hans själ är farlig.
Månen reser sig och lyser upp den dunkla skogen.
En flicka vandrar ensamt med lätta steg genom skogen.
Blåbärsriset knastrar när hon sjunker försiktigt ned med fotstegen i den kalla marken.
Hon har ingen tid att passa,Ingen hunger,Ingen törst.
Hon nynnar för sig själv en melodi.
Skogen tystnar,hon stannar till.
Hon tittar upp mot den bländade månen.
Pojken slukar sin hunger.
Han häver sig ner till grenen under.
Duns!
Flickan vänder sig inte,Hon är upptagen av sin egen melodi.
Snabbt som i ilande fart hoppar pojken över henne och söver henne med sin andedräkt.
Den är inte giftig,men sövande.
Flickan sluter ögonen och faller ner på den upplysta marken.
Pojken hukar sig och drar försiktigt med nageln mot en färsk ådra precis vid halsen.
Blodet sipprar ur.
Pojken böjer ner halsen och slickar i sig blodet.
När den sista blodsdroppen är uppslukad spottar han ut lite av sitt saliv på det öppnade såret.
Han reser sig och slickar sig om läpparna.
Sedan går han lugnt tillbaka in i nattens mörka skog och nynnar på flickans melodi.
Månen lyser starkare än någonsin,och vampyrpojken har just stillat sin hunger.

Vampyr pojken börjar småspringa genom den mörka dystra skogen.
Luften känns kvav,nästan omöjlig att andas in.
Om ungefär 10 minuter kommer flickan vakna upp och känna sig helt normal.
Förutom att hon kommer undra varför hon ligger ner mitt i skogen med natten ovanför sig.
Pojken stannar till vid en glänta.
Ljuset här sipprar fram mellan buskar och trädkronor.
Och i mitten står en väldig sten som lyses upp av månens ljus.
Pojken tar sats och kliver upp på den väldiga stenen och ger till ett skri.
Han ylar.
Men han vet inte varför.
Hans känslor får inte plats inom honom,han måste yla!
Plötsligt hörs ett knakande ljud som rispar sug i marken.
Pojken vänder sig om.
En väldig man med kraftiga drag ler.
"Ditt första byte förstår jag" säger den väldiga mannen med mörk,nästan ohörbar röst.
Pojken nickar.
Han är inte rädd.Mn att bli upptäckt av en vilt främmande varelse mitt i natten är väl ganska skrämmande.
Mannen tar ett kliv fram mot pojken.
Han andas lugna flåsande andetag.
Rök sipprar ur munnen när han andas in den kalla luften.
Hans ögon är gulgröna med en smutsig grå nyans.
Hans hals är lång och bred.
Mannen sträcker fram sin kraftiga hand.
"Jag är Evan Grey,vampyr,precis som du."
Han ler ett stelt leende.
Pojken rör inte en enda kroppsdel.
Han bara nickar stumt och svarar med skrovlig röst "Wil..Shan".
"Trevligt att råkas" svarar Evan Grey och bugar sig i något som kan föreställa en nickning.
"Och du bor?" Frågar EVan Grey när han bugat sig.
"Lite..här och var..". Svarar pojken med en ännu mera omärkbar röst.
Evan ler ett ännu stelare leende.
"Följ med mig,Jag bor inte långt härifrån".
"Jag vet inte..." svarar pojken osäkert.
"Jo då,här kan man ju inte stå hela natten och frysa". skrockade Evan.
Pojken nickar nästan osynligt och mimar ordet "Ok" i ett högst ohörbart tonläge.
Men Evan verkade ändå läga märke till det.
"Bra,då går vi på en gång".
Evan vände sigom och började gå i långsamma steg.
Pojken stod kvar några sekunder,tittade upp mot månen en sista gång,och följde sedan efter.
Vägen dit var inte alls så nära som Evan hade sagt.
De traskade ut ur den lummiga kalla skogen.
Klockan var tidig morgon.
Evan vände sig om flera gånger för att se om pojken var med.
"Skynda på lite,vi är snart framme."
Pojken lunkade på.
"Jag tyckte du sa att det inte var långt ifrån." Svarade pojken surt.
De klev under en bro,som var helt täckt av gammalt skrot och skräp från uteliggare.
Solen var påväg upp,och Wil (pojken).Började bli enormt trött.
De hade säkert vandrat i över en timme nu.
Plötsligt stannade Evan upp framför ett gammalt skjul.
"Här är det". Smålog Evan.
"Kanske inte det finaste boendet men,det var det bästa jag kunde hitta."
Wil tittade omkring sig,men var så oerhört trött nu,och dagen var påväg att börja.
"Kom in" Sa Evan och visade med en gest.
Skjulet var fullt med hö och gamla vagnar som man styrt hästar med förr.
Det var nästan fallfärdigt och på vissa väggar så fanns stora sprickor.
"Här,känn dig som hemma" sa Evan och slängde honom en gammal kudde och en filt.
Pojken hann inte tänka så mycket utan somnade nästan direkt.
Han sov en djup sömn.
Hans dröm var väldigt konstig.
Han blev jagad.
Han sprang,och sprang men fötterna rörde sig inte en millimeter.
En stor man höll något kraftigt i handen.
Ett spjut?Ett svärd?
Nej,Det var en påle!
Mannen såg ilsken ut men hans mun log ett elakt flin.
Pojken vaknade upp och såg att mannen han drömt om var verklig.
Mitt framför ögonen på honom i det fallfärdiga skjulet stod Evan knäböjd med en vass påle i högsta hugg.
Hans ansikte var illrött.
"TRO INTE ATT DU KOMMER UNDAN!" skrek Evan.
Han tog sats med högerarmen med pålen i handen.
Om några få sekunder skulle Wil ligga med en påle spättsad genom hjärtat.
Han hade bara en bråkdel av sekund att agera,tills det var farväl till denna jord.
Pojken tog tag i Evans arm,men Evan var mycket stark.
"JAG ÄR VAMPYRJÄGARE,JAG SKA DÖDA DIG!" skrek Evan och pålen var påväg mot sitt rätta mål,
Hans Hjärta(!).
I sista sekund hann pojken slita sig loss,fick ett bra grepp om Evans arm,och vred den tills ett hemskt skrik hördes ur Evans munn.
Evan backadr baklänges,släppte pålen i golvet med en duns,och tog tag med vänster armen om den skadade armen.
Medans pojken hade tid så sprang han i världens fart ut ur skjulet.
Evan försökte stoppa honom,men han var så pass skadad i högerarmen att han skrek.
"JAG KOMMER TILLBAKA!OCH NÄSTA GÅNG SKA DU DÖ!" skrek Evan.
Wil sprang i rusande fart,såg inte vart han sprang,bara framåt,framåt,framåt.
Tillslut stannade han,flåsande och helt matt.
Svetten rann om hela hans kropp,och ansiktet var kritvitt.
Samtidigt några kilometer bort.
"Du är alltid så jävla bortskämd Sarah!" skriker hennes mamma efter henne.
Sarah smäller igen dörren,srpinger ut och låser upp cykeln,och cyklar i världen fart till skolan.
Varför kan inte alla bara försvinna? tänker Sarah.
Det är iskallt,hon borde inte tagit cykeln idag.
Men hellre det,än att bli kallad massa saker av de som sitter i skolbussen.
Marken är lätt frostig,och cykeln går segt.
Hon nynnar på en melodi.
När hon är framme vid skolan,är hon den enda som har cyklat till skolan.
"Jasså,vågade du inte åka buss idag Sarah?" hånler några flickor från klassen över henne.
"Stackars Sarah,måste ta cykeln,buhu,buhu" flickorna skrattar i kör.
Sarah går bara förbi dem allihopa utan att ens ge dem en arg blick.
Sarah bor i en familj som består av hennes,mamma,pappa och lillebror Billie.
Ingen av dem har någonsin brytt sig om henne någon gång.
Hon har alltid blivit en som bara funnits där.
Hon hatar dem allihopa.
Hon har nästan inga vänner alls.
Förutom Jenny,som alltid blir kallad "pluggis" och är helt fashinerad av matematik och "siffrornas magi"..
Hon har aldrig sagt ifrån,men hon bryr sig inte heller.
Hon går genom korridoren.
Håller i sina skolböcker och in till klassrummet.
Alla i klassen sitter redan ner vid sina bänkar.
"Försenad igen,miss Gavner"
"buuuuuuuuuu" skriker killarna i kör.
"Förlåt" svarar Sarah och försöker hitta en ledig bänk i klassrummet.
Hon snubblar till och tappar all sina böcker.
"Se dig för" skrattar all i klassen.
Till och med fröken ser ut att småle.
Hon reser sig upp,struntar i böckerna,springer ut ur klassrummet,förbi korridoren.
Tankarna snurrar i huvudet.
Varför ska mitt liv vara så patetiskt?
Sarah springer ut ur skolan.
Låser upp den fula gula cykeln,som hon fick i födelsedagspresent när hon fyllde 10 år.
Den är alldeles för liten,men vem bryr sig egentligen.
Hon svär,och känner hur en blöt droppe faller ner på hennes kind.
Hon torkar snabbt bort den med sin tröjärm.
Cyklar fort iväg.
Inte hem,Inte till skolan,bort från allt.
Hon cyklar i världens fart.
Plötsligt stannar hon till.
Hon släpper cykeln,och sätter sig ned på marken.
Hon tittar sig omkring.
Det är ju den här skogen.
Hon gick i den för inte så länge sen.
Men vad gjorde hon här egentligen...
Hon går in i skogen,cykeln ligger kvar på den frusna marken.
Skogen är mer upplyst nu än vad den var inatt.
Fåglarna har flytt söderut.
Sarah sätter sig på en sten,vid en upplyst glänta.
Plötsligt hör hon något ljud.
Inget som borde tillhöra alla skogens ljud.
Nej,det här hör inte till.
Det låter nästan som snyftningar.
Sarah kliver försiktigt ner från det stora stenen.
Hon följer ljudet och använder all sin hörsel till att lystra efter ljudet.
Plötsligt ser hon en liten mossdunge.
Här är det ganska mörkt.
Luften är ren,och det luktar träd och fuktig mossa.
Ju längre in hon går,ju mörkare blir det.
Nu ser hon nästan ingenting,men snyftningarna blir allt starkare.
En spindel klättrar från sitt nät.
Den är grön med ett gult kors i mitten.
Plötsligt blir hennes syn lite starkare,hon kan urskilja formen av en människa.
"Hallå?" Ropar Sarah.
Snyftningarna tystnar.
"Lämna mig ifred." Hörs en ängslig röst.
Sarah känner hur hjärtat bultar.
"Var är du?" frågar hon.
Tystnad.
Bara små korta andetag,hörs lite längre bort.
Plötsligt känner hon en arm på sin axel.
Sarah skriker.
"SLÄPP MIG!"skriker hon
Men handen släpper inte..
Utan tar ett stadigare grepp om Sarahs hals.
"NEJ,SNÄLLA SLUTA!" skriker Sarah.
"snälla.. släpp mig,låt ..mig gå.Jag ..ska inte ..störa dig." Sarah gråter fram de sista orden.
Handen släpper.
Hon vänder sig om och ser en pojkes ansikte.
Hon ser inte tydligt.
Pojken sätter sig i hörnet igen och slår upp en brinnande fackla.
Nu ser hon hans ansikte.
Det är kritvitt,men extremt vackert.
Pojkens ögon ser farliga ut.
Men hon ser även en sorts rädsla i honom.
"Wil Shan" säger pojken.
"Sarah..Gavner" Svarar Sarah tyst.
Sarah sätter sig ner,sakta och försiktigt.
Nästan som för att se om han tillät det eller inte.
Pojken tittar ner i marken.
"Jag..försökte..inte..döda..dig.." säger pojken med låg röst.
Sarah bara tittar på honom.
Hon vet inte vad hon ska säga.
"Du grät.." Får hon sedan fram.
Pojken tittar på henne med sina rödbruna ögon,han är verkligen vacker.
"Hur kom du hit?" frågar han
"Jag...jag.." börjar Sarah men mer får hon inte fram.
Hennes läppar är förseglade.
"Jag..,rymde från skolan,från min familj.." säger Sarah tillslut.
En hård klump växer i magen.
En tår faller ner från hennes kind,men denna gång låter hon den falla.
En,efter en.
"Jag är inte som andra.." säger pojken och tittar ner i marken igen.
Sarah,tittar på honom med blänkade ögon.
Han tittar också upp och ser henne djupt i ögonen.
"Jag är vampyr" säger pojken
En enorm tystnad kväver dem båda.
Ingen av dem säger något.
Båda ser helt förstummade ut.
"Betyder det..,att du dricker blod av människor?".frågar Sarah
Pojken nickar.
En tår börjar sippra ut ur hans ögonvrå,men han blinkar bort den.
"Varför ville du rymma från din familj?" frågar pojken och tittar ner i marken.
"Ingen..,bryr sig.." svarar Sarah.
En stark vrede forsar genom hennes kropp.
"De har aldrig brytt sig,jag ville inte vara kvar,jag hatar dem allihop!"
Pojken tittar in i hennes ögon.
Han ser sorgens ut.
Men samtidigt lycklig.
"Bli som mig" säger han och genomborrar hennes hjärta med en blick hon aldrig förut sett.
Sarah tittar på honom.
"Men jag..kan inte dricka blod.."
Pojkens ögon mörknar.
"Jag,vet..Jag..bara..känner mig så ensam.." säger pojken.
Sarah biter sig i läppen.
"Jag vill bli som dig" säger hon
Pojken ler
"Då ska jag berätta" ler pojken.

Natten börjar ta sin plats.
Månen lyser.
Människorna sover.
Träden står tätt tillsammans och viskar.
Inatt blir en natt som denna skog aldrig får glömma.

"Är du redo?" frågar pojken
Flickan nickar.
Hon tar ett djupt andetag.
Blåser ut den kalla luft som fyllt hennes lungor.
Pojken tar tag i hennes händer.
Sätter varenda nagel på hennes fingerspettsar och trycker.
Flickan står stilla.
Men inombords skriker hon.
Blod pulseras från pojken och över till flickan.
Vampyrblod.
Han släpper med ett ryck.
Flickan faller baklänges.

"Är du redo för ditt första byte?" frågar Wil och ler
Sarah vänder sig om
"Mer än redo" svarar hon

Natthimlen är vackrare än någonsin.
Träden står täta.
Stenarna står still.
Marken knastrar.
Luften andas.
Och vampyrernas demon börjar sakta vakna till liv.