Hur mår du?

Det är nog den värsta frågan som finns, helt ärligt, varför ens fråga om man inte förväntar sig ett ärligt svar? Man vill inte behöva förklara sina patetiska problem för andra människor, så man låter bli helt enkelt. Undviker blickar, ler när man behöver, extremt fåordig, allt för att inte synas eller ta plats.
Men, jag undrar verkligen ibland, om det är så lätt egentligen? Kan man verkligen bara stänga bort alla och trivas i det? Visst skulle jag trivas ensam, men ändå inte, för ensamheten är en stor sak, den är allt.

Jag saknar, allt. Jag är bitter och jobbig, ingen vill ha mig, jag förstår dem, jag är inte bra på något, jag har inte utseendet man är stolt över, jag har inte det där lilla extra, jag är inte charmig och go, jag är inte en dröm.
Jag är bara en hemsk sanning, en naken sanning bland massa lögner.