Kärlek, den gör en först glad, sedan lycklig.
Då är det som bäst.
Men sedan kommer slutet.
Alla hatar slutet, rädda för slutet.
Att bli dumpad eller dumpa någon.
Det är vi rädda för.
DOLLiPOPP:
Så sant så sant.
Då både tänker och känner du och jag likadant. Och det skär verkligen i en att man inte kan lita fullt ut på personen man tycker om och vill dela något med för att man träffat skitstövlar förut.¨
Det är hemskt att man ska behöva ha det så..
DOLLiPOPP:
Då är jag inte ensam på den fronten iaf.
Man vet inte riktigt vad man ska göra heller när man sitter i den sitsen,
För man tkr juh om personen även för det den gör mot en.
Man har liksom börjat älska.. då är det svårt.. då blundar man liksom för allt det dåliga. och fokuserar på det lilla som är bra.
RUMSREN:
Den sitsen har jag också suttit i många gånger.
Men det gäller att tyvärr om man verkligen vill veta antingen vänta och se om personen man tkr om
känner samma sak och berättar det eller i värsta fall får man blotta strupen och fråga.
Det värsta som kan hända är juh att få ett nej.
Bättre råd kan jag inte ge dig.
EmuShuffler:
Mjo jag försöker ta dagen som den kommer. Samtidigt som jag försöker välja vilka människor jag släpper in i mitt liv. Har börjat se skillnad på vilka man ska hålla sig ifrån och inte.
Men i'll keep on trying ;)
EmuShuffler:
Trust me, jag har pratat så fort det gått snett, så fort något gått fel.
Men det har inte hjälp. I början var allt underbart, mycket kärlek och fina stunder som fick tiden att stå stilla. Varje gång jag sagt till har det bara blivit värre och värre, grovare slag, fler och större förnedringar. Jag har blivit tillsagd att jag förtjänar det även fast jag inte gjort någoting fel.
Har aldrig varit otrogen, eller ens tänkt tanken på det.
Alltid funnits där för min partner osv osv.
Men till slut orkar man inte säga ifrån längre, man mister hoppet om att förhållandet går att laga.
Dom lovar så mycket, säger så mycket men det händer inget.
Jag har bönat och bett, frågat vad jag gjort fel. Utan att få svar. Så till slut oavsett hur mkt jag än älskade personen även fast den inte var speciellt snäll mot mig flytt.. för att slippa lida.
EmuShuffler: Jag letar inte. Det är dom som lyckas hitta mig, ta mitt hjärta och sen krossa det.
Det är juh inte precis så att man märker det på dom i början?
Det tar sin tid.. och när man tycker om personen som mest sårar den en.
Tro mig.. om du hade frågat mig när jag precis träffat min kille så hade jag inte alls trott detta.
Jag hade inte ens kunnat gissa att han var kapabel till sådan skit..
Men allt verkar visa sig i slutändan. Och får man alltid skit börjar man till slut tro att det är det ända man förtjänar...
DOLLIPOPP: Varför hittar man alltid bara sådana? Det gör så grymt ont och dom verkar så otroligt jävla bra i början men ju längre tiden går desto värre blir det. Trust me.. jag har träffat dom alla, killar som slår, killar som tvingar en till saker, killar som utnyttjar en... orkar inte ens rabbla upp allt.
Samtidigt orkar man liksom inte leta. Man vill juh att man ska träffa någon och så säger det bara klick liksom. Men man backar juh eftersom att man vet vilken smärta det underbara kan orsaka... Fan är så less på skiten.
Jag berättade för killen jag tyckte om att jag gillade han, men det var typ då han började berätta om alla tjejer som han träffade som bodde typ över 20 mil bort eller mer. Och då visste han ju.Det var riktigt jobbigt.
hatar den där äckliga magkänslan man får,
när man tkr om någon extremt jävla mkt.
Och man känner hela tiden att något är fel,
men personen säger att det inte är något...
EmuShuffler: Den känslan har jag känt flera gånger, med hur jag går tillväga vet jag ej. Jag väntar och ser, om känlsan blir värre, så förklarar jag för denna person vad jag känner och sedan så får man se vad som händer...
