Trasig

Måste bara skriva, igen. Känner att jag behöver kärlek, men det finns ingen här.
Här finns bara tomhet. Mina sår rivs upp direkt då de börjat läka.
jag vet inte vad jag ska kalla smärtan jag känner inom mig. Kanske är det mitt hjärta som lider, det är inte ångest, inte nu. Inga tabletter hjälper mot det här helvetet. Det gör ont och får mig att vilja ligga i timmar och bara försvinna ur tomma intet. Jag stänger inne mig själv i den där borgen som jag kallar den för att slippa känslorna och smärtan. Det de ser är bara en liten del av allt jag känner inuti.


De pratar om mig och är oroliga, men det är inget att vara orolig för. Om de bara inte brydde sig skulle ju saker kännas lättare, jag vill inte såra andra och inte heller se eller höra deras lidande. Jag vill nästan skrika ut att de inte vet ett jävla skit och för i helvete kan ni sluta förstora upp allt! Det är sjukt irriterande när man hör det där ständiga surrandet men det värsta här hemma är nog ändå när min syster - som snart ska diagnostiseras för aspergers syndrom - försöker hålla ett slags tal om hur jag borde vara. Jag hatar hennes fula miner, och kaxiga attityd. Hon tror hon kan så jävla mycket men lilla gumman i verkliga livet kan du ingenting, prova byta själ med mig så ska du se hur "lätt" det är. Sluta prata med mig, jag orkar inte med dina okunniga kommentarer. Det skadar bara mer. Varenda gång jag börjar känna mig något så när lycklig kommer något och bryter ner mig, skär djupare, får mig att bli lika bräcklig som alltid. Just nu spelas musiken högt i mina lurar. Jag funderar verkligen på att starta en slags musikblogg där jag lägger upp musik för varje dag, där kanske någon upplever och förstår mig.