Novell.

Samma novell som jag har laddat upp tidigare, men nu har jag ändrat slutet och är mycket nöjdare!



Jag kände mig nervös. Vi hade bestämt träff på cafét mitt i stan. Jag öppnade dörren och gick in.
Rummet var fullt av folk som skrattade och gapade.
Det låg en tunn dimma av rök ifrån köket där dom anställda tog emot beställningar ifrån tjocka lastbilschaufförer, mesiga tonåringar, otrogna män och deras älskarinnor.
Långa kvinnor i högklackat, pensionärer som knappt kan gå.

Jag kollade runt i rummet efter honom.
Längst in i cafét, vid en av dom röda skinnsofforna stod han och snackade i telefon.
Han hade mörkt hår som han snabbt hade rufsat till och sedan tagit på sig en svart, stor mössa.
En grå t-shirt där det stod INTERPOL med stora bokstäver, ett par utblekta svarta baggiejeans och en väska på ryggen.
Jag själv var klädd i blekta, urtvättade jeans och ett tråkigt svart linne.
Han la ner telefonen i fickan och kollade runt i rummet – vi fick ögonkontakt. Han log och kom fram till mig. Han var längre än jag någonsin kunde föreställa mig och hans röst var så mycket mörkare i verkligheten än när vi snackade i telefon.
Jag kunde inte ens i min vildaste fantasi se så kristall blåa och vackra ögon. Han var oemotståndlig.
Han hade en brytning mellan skånska och stockholmska, vilket var lite smått charmigt.

Han beställde en Latte och en chokladboll, jag beställde en Coca Cola light med isbitar och en citronklyfta samt en paj med blåbärsfyllning och grädde.
Och jag som skulle börja äta nyttigt.

Vi satte oss i en av dom röda skinnsofforna. Han berättade om sin uppväxt.
En ensam pojke med blåtiror, blåmärken och alkoholister som föräldrar.
Där varje dag var annorlunda. Skulle den lilla pojken få mat denna dagen? Skulle han slippa att somna med värk överallt och med röda gråtande ögon denna natten?
Han berättade om sitt nya liv i en helt ny stad.
En stark 16-årig kille som bor hos sin moster.
När jag frågade honom i telefonen var han bodde förut så sa han:
Jag vill inte prata om det...
Nu förstod jag honom - lite mer.

Jag berättade om mitt liv – men tyvärr var det inte så intressant.
Tjej, 15 år, bor i en typiskt Svensk familj med världens jobbigaste lillebror, en mamma som inte vågar erkänna dom där extra rynkorna och en pappa som alltid jobbar över.

Även om jag inte hade det mest spännande livet så lyssnade han som om jag vore en jävla hjälte.
Som om jag vore ett äventyr.
Och han förstod nog hur olika vi är. Från det mest perfekta man kan tänka sig, till det ingen skall behöva uppleva.
Han såg någonting i mig.
Aldrig trodde jag att någon så lång skulle se något bra i lilla meningslösa mig.

Vi begav oss mot stadsparken, där fem åriga killar i Batman och Spidermandräkter sprang runt med sina pistoler av plast.
En man som stank tobak och sprit öppnade ett nytt paket röda Marlboro, samtidigt som han kollade ivrigt runt omkring sig. Som om han trodde att en förändring skulle komma.

Vi satte oss på en bänk lite längre bort. Solen lyste rakt på oss, och allt annat runt omkring glömdes bort.
Han tittade på mig, eller, han tittade i mina ögon. Jag vet att det låter skumt, men det var så det var.
Som om han väntade på att jag skulle säga något. Ett avslöjande, eller bara ett svar på en oställd fråga.
Det var inte mycket som sas den sista timmen, vi låg bara i gräset och andades ut, tog en paus ifrån våra liv.

Vi hade följde hem tills våra vägar skildes vid det gamla apoteket. Där kramade han om mig länge.
När vi kysstes fick jag ställa mig på tå för att nå upp till hans läppar. Vi skrattade åt det.
Han lovade att ringa mig i morgon.

Jag gick igenom staden, allt var tyst. det enda som hördes var den stora stadsklockan som med sina stora klockorna slog midnatt.
Det var läskigt tomt, som en vacker spökstad.

Jag satte mig i portuppgången, i väntan på att någon kunde öppna – eftersom jag som vanligt hade glömt min nyckel. Men stanken av urin och isolering fick mig att vilja svimma för att slippa känna.
Jag visste att morsan inte skulle sluta jobba förrän om en halvtimme, hennes kvällsskift var jobbigt för oss allihopa.
Jag gick till den lilla dammen som inte låg långt ifrån frisör salongen där den där sliskiga bögen jobbade.
Jag tände en cigarett, långa Corner har alltid varit en favorit. Den klarblåa natten fylldes av cigarett rök och ännu en gång blev det tyst. Det var bara mina tunga andetag som hördes. Jag hade ett mål.
Jag hade en vision. Jag skulle inte stanna i denna spökstad länge till. Den tomheten som den tysta staden innehåller är något som fyller mig – förut var jag ett vakuum.
Men jag är hellre ihålig än fylld med tomhet. Någonting fattas.

Fem meter utanför portuppgången stannade jag upp. Där satt han igen.
Han hade sprungit genom staden – för att komma hit.
Han satt och flåsade när jag satte mig jämte honom. Han var trött, varm och svettig.
Jag tittade på honom med en undrande min, vad gjorde han här?
Hans ord formade en mening som fick mig att tappa andan.
”Rym med mig.”
Jag reste mig upp, det var lite som en saga.
Jag bad honom att vänta, att jag skulle springa upp till lägenheten en stund för att tänka.
Han förstod, att det var en fråga som kom så plötsligt.

En gammal dam med tre Ica påsar och en hund i koppel kom och öppnade. Hon skulle tydligen ända upp till åttonde våning, men jag klev ut ur hissen vid fjärde.
Lägenheten var tyst, ifrån mina föräldrars sovrum hördes snarkningar ifrån farsan och lillbrorsan. Morsan jobbade fortfarande.

Mitt rum var helt nystädat, morsan hade nog gjort det medan jag var ute. Jag tryckte igång min TV för att se vad som visades. Programmet slog över till reklam.
En gammal dam med läkarrock ler med sina snea tänder och säger: Din vanliga förskylning kan vara ett tecken på cancer, ring oss för undersökning.
Jag skrattar till, för vad får man inte cancer av nu för tiden?

Nyheterna går igång och Robert Andersson på TV4 börjar prata om en flyg krasch i södra Asien, 13000 döda.
Svenskarna gäspar, även jag. Det är nog inte så många som sörjer.
Vad svenska folket vill är att mörda sig själva via "Du blir vad du äter".
Eller undra varför dom inte har lika vackra kroppar som tjejerna i "Top Model".
Jag hörde en av domarna i den tävlingen. Dom skrek åt en otroligt mager tjej:
"EVERYTIME, YOU HAVE TO BE PICTURE PERFECT"
Jag stängde av TV:n, ville inte höra mera myter.

Jag tog en flaska ramlösa och satte mig på balkongen, tände ännu en cigarett.
Det kändes som om jag aldrig skulle somna. Natten var för kall, månen var för klar och stjärnorna var alldeles för vackra för att det skulle existera en anledning att gå in i Den Där Perfekta Familjen.
Jag tycks vara perfekt jämfört med honom, det sa han själv.
Jag orkar inte vara perfekt.
Då bestämde jag mig.

Telefonen ringde och hans namn lös på displayen.
Hans röst gjorde den kalla natten så mycket varmare.

Vi stod på perrongen, tåget skulle gå om fem minuter. Min resväska var lätt, några tröjor, ett par byxor och lite underkläder. Bortskämd som jag var innehöll min plånbok 7000 i kontanter, och dubbelt så mycket låg på mitt sparkonto.
Det var det här som hade saknats. Spänningen, plötsliga beslut som förändrar liv.
Gick jag på det där tåget kunde jag aldrig kunna stå på den här perrongen igen.
Jag tvekade inte och helt plötsligt var mina fötter, mitt sinne och min kropp var ombord på tåget.






// Phelicia Hellström, 8c.