Elin med amfetaminet.

Det känns som om det är något som borde göras, något som borde ha blivit gjort och något som borde bli ogjort på samma gång. Något pressar ihop min bröstkorg till gränsen då organen inte riktigt fungerar som de ska. Lungorna fylls aldrig helt och hjärtat slår aldrig tillräckligt hårt.

Det känns som om min insida precis vaknat upp från en hundraårig dvala, men aldrig kommer vakna helt.

Jag har så mycket att säga, göra och förstå.