Depression.

Det här är jag. Jag går klädd i mjukisbyxor och en t-shirt dagarna i ända, som inte tvättats på evigheter. Jag har inte duschat på fyra dagar och min skolnärvaro ligger under 30%. Jag sover antingen hela dagen eller inte alls och min koncentrationsförmåga och mitt minne är båda mer eller mindre försvunna. Jag har blivit den som aldrig svarar på meddelanden från vänner, trots att jag älskar varenda en av dem. Mitt skrivbord har staplar av smutsig disk som känns omöjligt utmattande att ta tag i.

Det här är min depression. Depression är inte en vecka av dåliga dagar eller vad du känner när vädret är dåligt. Varje dag ser jag och hör jag folk som underskattar eller tillochmed romantiserar mitt tillstånd. Det finns inget vackert med att leva på snabbnudlar i två månader i rad och det finns inget poetiskt i att få betygsvarning efter betygsvarning. Det är ett motbjudande, tragiskt helvete och du ligger under en stenbumling, fullkomligt oförmögen att "ta tag" i livet eller att "rycka upp dig". Jag har ingen energi längre.

Min största kamp är att komma upp på morgonen. Att orka. Och jag förlorar kampen.

Det här är mitt liv. Helt naket. Utan någon motivation. Utan någon energi.

Och jag vill skicka oändliga mängder kärlek till alla som har legat eller som fortfarande ligger under stenbumlingen. Jag hoppas att ni mår bättre snart och att folk tar er kamp på allvar.