two old poems.

havets brus, vindens sus.
regnets smatter, fåglars tjatter.
hjärtat bankar, du i mina tankar..



jag sitter här i mörkret och ser,
ser framför mig hur han ler.
jag sitter här och gråter,
när jag föreställer mig hur han låter.
för killen jag håller kär,
han är den han är.
killen som gör mig varm,
som får mitt hjärta att låta som ett larm.
mitt hjärta är i brand,
kärleken känns som ett främmande land.
killen med stil, som skickar små härliga il,
i en kropp, som knappt längre har något hopp.

men om jag säger det så,
skulle han fatta det då?



skrev dem ngn gång under 2007 tror jag..
den andra är lite konstig på vissa ställen, men så får det vara.. tänker inte ändra på det. den får vara som den var när jag skrev den..