jag är självisk

sa min pappa idag.
men inte till mig, utan han sa det till min lillasyster bakom min rygg.
han ber alltid om att jag ska komma till honom oftare och prata, men när jag gör det så pratar jag för mycket om mig själv.
jag blev nyss hjärtkrossad av en snubbe, jag behövde prata ut och det min far svarar mig är "han gjorde ju inget fel".

jag har aldrig känt mig så ledsen.
jag behöver någon just nu som är nära, som kan sitta och prata med mig en hel natt utan att döma mig, som inte gnäller på att jag röker, som kan ligga och bara hålla om mig utan att kräva sex, som kan förstå att när jag säger att jag mår dåligt så mår jag verkligen dåligt, som kan pussa mig till sömns.

skall även nämna att min far använder mig som ett dåligt exempel när han pratar om rätt och fel, och att lyckas här i livet med mina yngre systrar.
pröjsar han psykolog till mig så behöver jag inte prata om mina problem med honom nått mer.