/care

Jag har typ 17 olästa meddelanden i min hotmail-inkorg från Sandra. Hon skickar konstiga meddelanden och bilder som ska få mig att bli glad, typ. Men jag ler faktiskt lite åt dem, skrattar till ibland. Även fast jag inte orkar öppna några mer meddelanden just nu.

Ibland har jag bara lust att skriva "Hej, jag heter Jennifer och har ljugit om min identitet. Jag är 10 år. Puss, förlåt mig nu då!". Men jag har inte ljugit om någonting, så därför kan jag inte erkänna så där. Jag har mer döljt vem jag är och det är så jävla svårt att förklara att jag inte alltid är den där glada och hjälpsamma och bekymmerslösa tjejen. Men om jag talar om hur det är kommer folk bara "äh, det blir bättre snart gumman <3<3<3" och sådant falskt medlidande är fan botten. Jag klarar mig alltid, behöver inte andra.

Jag hade en vän. Vi har inte skrivit till varandra på länge. På MSN och sådant skriver hon att hon älskar mig, och jag svarar med ett "jag älskar dig". Jag älskar henne inte längre, eller jo kanske. Men inte lika intensivt, jag har fått andra vänner. Jag tänker knappt på henne, det är inte lika roligt att prata med henne. Jag trodde att det bara var någon period, men det har varit så i några månader nu. Jag funderar knappt över att jag vill träffa henne längre... Eller jo, lite. Det kanske skulle lösa en del om vi kunde träffas och lära känna varandra på riktigt. Men vafan, det kommer inte att bli så. Det vet ju jag också.

Vafan. Här sitter jag och gnäller. En stor applåd till Sandra som är bigmammig och käkar hamburgare på BK:an. <3 Utan Sandra, Em, Adrian och Pandah-Elin vet jag inte vad jag skulle göra. PANDAAAAAH. <-- Var tvungen. :c

Sandra, jag älskar också apan Ferdinandeo och hans kossa Drumedareno.
Em, SLUTA DRICKA COCA-COLA MED ZERO - DET SKA VARA COCA-COLA UTAN ZERO FATTAR DU VÄL!
Adrian, we're underground. Du är bäst
Elin, din kajalsminkning får mig att vilja pussa dig. På nosen...Ew.

/dratatatata