fuckthisshit.

måste bara skriva av mig lite.. Och nej, jag är ingen attentionwhore.
~
börjar bli så äckligt trött på denna ständiga ångest, alla självmordstankar, skuldkänslor, suget efter att få se blod droppa från färska sår(mina egna sår) och pressen från skolan.
jag har klarat mig lite över 2 månader utan att skära mig men ååhh... jag vill, men jag vill inte ändå.
googlar på "cuts" (dumt och äckligt, ja) och det är så triggande. Känner liksom att jag förtjänar smärtan pga en del saker och dessutom så försvinner ångesten... ett tag...
~save me from myself..~

känner mig så värdelös, jag skapar endast problem i folks liv, drar ner dom i skiten. Tyvärr. Har förlorat så många vänner pga mitt mående, för att dom inte orkar.
Min bästa vän sen 11 år tillbaka, Therese, hon fanns vid min sida när jag mådde som sämst och hon blev tyvärr påverkad av det.. Hon hade tankar på att bränna/skära sig väldigt ofta men hon gjorde det aldrig (som tur är), hennes föräldrar märkte att hon mådde dåligt och då blev de kaos. Dom ville inte att hon skulle ha något med mig att göra, inte smsa, inte snacka i skolan, inte träffas hemma.
Jag blev helt förstörd, kände mig så jävla missförstådd.
Det är ju inte så att jag valde att må så jävla dåligt som jag gjorde och jag hatar mig själv för att jag belastade henne med min skit. Så jag lärde mig att det var bättre att hålla käften, ha ett pokerface och le falskt.
"I´m fine."

jag belastar min familj som fan och det hatar jag. Käkar 6-10 tabletter om dagen, antidepressiva, ångestdämpande, sömntabletter. Dom funkar tyvärr inte så bra, men vill inte berätta för då kommer doktorn byta medicin/öka dosen eller något. Och jag vill inte att min familj ska behöva betala massa pengar för mina tabletter när dom knappt har råd.
Jag drar ner hela familjen, min mamma har depressioner lite från och till, min pappa har ständigt värk i nacken/ryggen/armarna pga whiplash x4(eller hur de stavas). Han har gått in i väggen för något år sedan, han har haft depressioner och massa skit.
Och kaoset jag ställt till med de 4 senaste åren gör det inte precis lättare för dom..
Med "kaos" menar jag, självmordsförsök, in till sjukhus för att sy, hamnat på psyk, massa bråk hemma och nästan splittrat familjen.
Skuldkänslor.

Personer har frågat mig hur jag mår och jag svarar alltid "bra". Bullshit.
Det är kaos i skolan, jag ligger efter som fan, lärarna tar typ ingen hänsyn till att jag mår skit, är stressad som fan, blir sexuellt trakasserad, utnyttjad och utstött.
Folk hugger mig i ryggen, man KAN INTE lita på någon. Så jag har inte många vänner och är väldigt ensam.
Jag förlorade min oskuld genom en våldtäkt av mitt ex, fucking asshole.
Jag äter inte, sover inte.
Jag har ständig ångest.
Varje gång jag väntar på tåget tänker jag på att hoppa.


vet att inlägget inte alls hänger ihop och vissa tänker säkert att jag överdriver eftersom att det jag skrev faktiskt inte är så farligt. MEN, jag har inte ens berättat hälften om de senaste 4 åren (kaos-åren).