136. / Love, Loss & Desperation.

ångestångestångest.

Jag har varit vaken hela natten, tittat på Harry Potter och sorterat kläder. Men helt plötsligt, så bröt jag ihop. Jag som trodde att det aldrig skulle hända igen. Jag som inte haft en enda känsla på två månader bröt ihop. Och jag kände mig bara så fullkomligt patetisk.
Jag saknar en idiot som inte saknar mig tillbaka. Fast samtidigt så vet jag att jag har varit en idiot mot den idioten, så jag antar att jag förtjänar det. Att gå miste om någon som har tagit upp det mesta av ens tid de senaste åren känns så..... Jag vet inte, sorgligt på något sätt. För nu blir jag ensam kvar. Som vanligt. Ensam och maktlös.

Sitter förresten och redigerar gamla bilder på mig själv.... Jag var ju nästan gullig?! Varför i hela fridens namn slutade jag att se ut så? dahdljsdhlkasjdhjsd

Nu ska jag fortsätta att sitta i min ensamhet och tycka synd om mig själv och inte äta. För det har jag i alla fall makt över. Jippi.

Funderar på att bryta sönder mitt simkort och kasta mobilen långt åt helvete. För vad ska jag med en mobil till? Sitter ändå bara och väntar på sms som jag aldrig kommer att få. Det känns ju så förbannat onödigt.