I'm sad to the core.

1 september 2012 kl. 00:57

jag vill att min blogg ska bli intressant, men det lär den nog aldrig bli. jag är inte intressant, jag är tråkig. dessutom har jag inte fotograferat ''på riktigt'' under hela året, saker som jag älskade att göra förut gör mig inte ens intresserad och sånt som folk ansåg att jag var duktig på kan jag inte ens göra längre. hejdå livsglöden och så vidare. känner mig som ett tomt skal som suktar efter innehåll (och fyller alla dansgolv) så som fina Markus sjunger.
jag hade en deep konversation med Jannis på facebook, och det kändes bra. han bryr sig om mig och jag bryr mig om honom PÅ RIKTIGT och det känns väldigt bra. senaste gången någon sa ''jag älskar dig'' till mig var en alkis på Spånga Station, japp, så älskad är jag. det är väldigt lustigt att alla plötsligt vet vad jag heter när de är fattiga på cigaretter. jo, men den där Melli har alltid cigg. så äre. och nu när jag tänker efter har jag nog blivit utnyttjad nästan hela livet. men det kanske är bra? annars hade jag nog inte fyllt någon funktion överhuvudtaget.
jag såg ett lik i torsdags. ett riktigt djävla lik, med en filt över sig. så kan det gå under rusningstid inne i stan och det fick mig att tänka väldigt mycket. hur orättvist allting är egentligen. tänk, tänk om personen under filten verkligen älskade sitt liv, hade en fin familj och verkligen behövdes. personen kanske var skitälskad och var smart, duktig ambitiös och verkligen kom någonstans i livet. så sitter jag här, klagar på precis allt och är så djävla olycklig, hatar allting och inte fyller något syfte överhuvudtaget. borde det inte ha varit jag under den vita filten? jo, det tycker jag nog.

jag är en vit påfågel, det är precis det jag är, och det är så djävla sorgligt på något sätt.


Ps. nu ska jag kolla på Adventure Time eller sova, imorgon ska jag nog köpa böcker och cigaretter. jag ska försöka överleva fast jag inte ens vill. Ds

---