Be still, be still, be still

Imorse ringde mamma och berättade om min katt Fiffis gulsot och hur det var mer humant att låta henne gå, låta den katt som under tolv år uppfostrat mig, sagt åt mig när jag måste städa, när jag måste plugga och när jag måste sova. Hon som har tröstat mig när allt varit svårt och hon som hållt mig sällskap under mina sömnlösa nätter. Den katten släppte jag taget om idag. Jag lät henne gå vidare och slippa lida. Jag höll om hennes tass, pussade på henne och bad henne hälsa till Viktor och Maurice som även dem delar plats i katthimlen. Jag bad henne kika till morbror Ragge, se till att han var okej. Jag grät och bad henne stanna och bli bättre, även fast jag visste att det var omöjligt.

Idag dog min bästa vän, jag kommer nog aldrig sluta sakna henne. Tanken på att hon aldrig mer kommer finnas vid min sida är så äckligt smärtsam och jag vet inte hur jag ska kunna överleva utan henne.