and suddenly it snapped...

Ligger just nu i min säng, klockan är tio i ett på natten. Mina kinder är blöta och mina ögon svullna.

Jag försöker alltid vara glad, jag är nästan aldrig allvarlig. Och jag märker att jag måste växa upp. I mitt huvud, i mitt sinne, så är jag fortfarande den lilla tjejen som inte får göra vuxna saker, som att jobba, diska, städa, springa ärenden. Det känns lite som om jag är en mänsklig form av Peter Pan. Men ikväll så bara bröt jag ihop.

Om sanningen ska fram så känner jag mig inte attraktiv i någon form. Ingen vill liksom ha mig, jobbvis eller kärleksvis, och det gör att jag känner mig så ensam. Det är jättejobbigt. Jag är bara 20 år, men sedan jag var typ åtta nio år, om ens tidigare, så har jag känt mig så här. Har aldrig sagt till någon hur jag känner, jag ser bara mig själv som en äcklig människa och det sabbar ju för mig själv. "Om jag inte älskar mig själv, vem ska då göra det"-stilen är det.

Jag vill bara bli så pass motiverad att komma igång o röra mig så jag ser bättre ut så jag själv kan tycka om mig, men det är så jävla svårt när motivationen blir till tjat. Man liksom tappar all lust till allting...

Kan någon hjälpa mig på något vis? Är så less....