Jag var aldrig med på dethär...

När jag var 10 år bestämde vi att vi skulle byta rabarber mot en katt.
Denna katten skulle få vara både en innekatt och utekatt.
Jag tyckte att hon skulle heta Sara eller nåt men mamma sökte på google och hittade Dixie.
Denna katt har hetat Dixie i 3 år, tills jag inte orkade säga det och döpte henne till Katten.
Denna katt har stått vid min sida i vått och torrt, hon har pussat på mig då jag gråtit,
hon har kramat mig när jag varit arg, men mest av allt, i två sekunder då mina ögon vilat i hennes så har jag mått bättre.
Hon har fått mig att må så mycket bättre och hjälpt mig igenom de svåraste tiderna.
Nu sitter han här, den människa som ska ta henne ifrån mig.
Hon har bitit mig och klöst mig så det börjat blöda, hon har sprungit och bitit på mina ben, hon har gjort illa mig på alla olika sätt, och vissa dagar har jag ogillat henne, men just nu så kan jag inte tänka på annat än att jag älskar henne, och kommer alltid göra.
Om han bestämmer för att ta katten ifrån mig, så försvinner hon 20 mil ifrån mig.

Detta är något sorgligt för mig, detta är något dåligt för mig,
det är så sjukt, att jag levt med en katt i fyra år, och haft den bästa kontakten med henne än någon annan,
trots att hon inte kan prata, så har hon fått mig på det bästa humöret, och jag har liksom, hört vad hon tänkt.
Jag vet, det är konstigt, men det känns så.




Hon var min bästa vän, jag älskade henne för hela mitt hjärta,
men snart är hon borta för alltid...