W3S3Ls blogg
28 år. Bor i Sturefors, Östergötlands län. Är offline
Senaste inläggen
WELP?!15 mars 2021 kl. 19:50
This shiet.
21 maj 2014 kl. 21:19
This pain.
13 maj 2014 kl. 19:51
poem ~
13 maj 2014 kl. 18:58
Livet ~
8 maj 2014 kl. 23:24
Dra åt helvete.
8 maj 2014 kl. 16:01
Just a little thingy ~
7 maj 2014 kl. 23:20
Hatred
4 maj 2014 kl. 19:55
THIS TEXT <3
24 april 2014 kl. 19:32
Majs ~
21 april 2014 kl. 12:00
Visa alla
Fakta
Riktigt namn: Charlie Civilstatus: LetarLäggning: Osäker
Intresse: Umgås
Bor: Kartong
Politik: Inte valt
Dricker: Diverse
Musikstil: Allt
Klädstil: Galen
Medlem sedan: 2012-10-19
Mitt handikapp. Värt att läsa. ~
Tror du att du vet hur det känns i vardagen som rullstolsburen?
Tror du att en handikappad person har ett lika stort värde?
Jag är Charlie och jag ska besvara på era frågor!
Svaret är nej! Ni vet egentligen inte hur det känns för att ni är inte i samma sits som jag..
Mitt namn är då Charlie Torstensson, jag är född i Vreta Kloster (kommer inte ihåg vart det ligger) Men är född där på ett BB. När jag föddes så föddes jag med diagnosen ryggmärgsbrock som är på latin heter Spina Bifida. Nu ska jag förklara vad Ryggmärgsbråck är: Ryggmärgsbråck, myelomeningocele, är en defekt som uppstår under graviditetens första fyra veckor, då neuralröret som skall slutas och bilda centrala nervsystemet, det vill säga ryggmärg, hjärna och nerver, inte blir fullständigt slutet. Delar av ryggmärgen med nerver och hinnor lämnas öppna i en bråcksäck utanför ryggraden, då denna inte är försluten utan "delad" och ofullständig.
Detta opereras vanligen under första dygnet efter födseln av en neurokirurg, som skär upp bråcksäcken och låter ryggmärgsvävnaden sjunka tillbaka ner i den delade ryggraden för att sedan försluta och eventuellt täcka bråckstället med till exempel en goretexplatta. Ibland tar sedan en plastikkirurg vid och ser till att det blir möjligt att täcka bråcket med hud.
Ryggmärgsbråck innebär olika grader av förlamning eller muskelatrofi beroende på läge och skada. Många barn med ryggmärgsbråck (cirka 80%) får dessutom vattenskalle, hydrocephalus, och detta åtgärdas med en shunt som är en slags ventil som reglerar och leder ut överflödig ryggmärgsvätska via en slang som leder ner till bukhålan där den absorberas av vävnaderna.
Ryggmärgsbråck innebär också att man får förändrade tarm- och urinfunktioner, ofta inkontinens av olika slag som kan behandlas med bland annat ren intermittent kateterisering, mediciner eller lavemang. Detta upplevs ofta som det största handikappet i samband med ryggmärgsbråck, speciellt i tonåren. Det finns också en tendens att barn med ryggmärgsbråck kommer i puberteten tidigare och genom att vara uppmärksam på detta kan man genom medicinering fördröja den litet för att undvika att barnet slutar växa allt för tidigt.
Det är lite om just mitt handikapp.
Nu till min uppväxt:
När jag var ungefär 1 år gammal så flyttade jag från Vreta Kloster till Sturefors, där jag nu fortfarande bor kvar och kommer säkert bo här tills jag flyttar hemifrån. Mina föräldrar flyttade till Sturefors för att deras hus i Vreta Kloster var för trångt om man skulle ha ett barn med rullstol, det vill säga mig! De byggde ett hus i sturefors för att jag skulle kunna ha nånstans att vara men medans dom byggde huset så bodde vi hos mormor och morfar i ungefär 1 år innan vi flyttade in. Några år senare så började man på ett dagis som låg ungefär 5-10 minuter ifrån oss. Man fick många nya vänner och snäll personal var det också men det speciella var att jag var tvungen att ha en personlig assistent som kunde hjälpa mig på toa när jag behövde gå på toan. Jag tyckte i början att hon var jättebra men sen när man blev äldre och började skolan så vart allt sämre med henne, vi bråkade ganska ofta och man förlorade kompisar ju längre tiden gick. Man blev mobbad av 6:orna, jag var utanför varenda rast.. Ingen som ville vara med mig, inte ens lärarna brydde sig så mycket om mig. Så fort jag åkte fram och sa att jag inte hade nån att vara med så fick man bara till svar "Men du Charlie, vi kan inte hjälpa dej så att dom börjar vara med dej, dom är ju i klätterställningen och leker med varandra. Jag åkte därifrån med gråten i halsen...
Åren gick igen och man gick i 4:an, då allt började bli bra tyckte jag för en gångs skull. Allt tack vare av Ingegerd, en lärare som brydde sig om mig. Jag fick jättebra kontakt med henne den första veckan och jag hade förklarat hur allt låg till då hon sa "Det här ordnar vi, jag ska försöka."
Då blev lilla Charlie glad igen och dagarna gick, till slut då folk började snacka mera med mig och frågade om jag ville vara med och göra saker, jag blev så himla glad så jag åkte fram till Ingegerd och gav henne en kram och tackade henne så himla mycket.
Efter det i 5:an så fick man reda på att hon skulle gå i pension när vi skulle börja 6:an så då skulle vi få en ny lärare och det var den sämsta läraren nånsin. Den läraren som då hette Maggan brydde sig inte om mig överhuvudtaget. Hon struntade i om jag gjorde läxorna eller inte, en så dålig lärare var hon mot mig men hon brydde sig om alla andra. Sen så hade man ju en assistent som brydde väl sig sisådär om mig men det var i enstaka tillfällen hon gjorde de. Hon och jag hade våra lilla små bråk också som alltid slutade med att jag satt och grät nånstans.
När 6:an var slut så började man på Ekholmsskolan i 7:an. När man kom dit dom första dagarna så var jag jätte välkommen till den skolan och alla hälsade på mig och man fick ett bättre självfötroende, och det var på RH jag fick ett så bra välkomnade. RH är en förkortning för "Rörelsehindrade" asså där andra personer med olika sorters funktionsnedsättningar går i en enda klass, men jag behövde inte gå där för att dom tyckte att jag var tillräckligt duktig i skolan så jag skulle börja i en stor klass med gående personer eller hur man nu ska säga. I den klassen jag började så började jag lära känna en kille som heter Emil och han var ganska snäll men ganska blyg. Sen efter en stund så blev vi ett gäng: Jag, Emil, Joel, Ivar och Carl. Det var vi till typ 7:an slut. När 8:an började så blev jag retad av Ivar, Carl och Joel men det var mest av Joel man blev retad. Till slut så började alla dissa mig totalt ibland men till slut så fick man tillbaka kontakten med Emil vilket var ganska skönt för mig för då slapp jag vara ensam, men när man snackade med Emil så var ju såklart dom andra tre killarna med också fast dom inte sa ett skit men ändå försökte spela coola. Lite mera i slutet så började jag dissa dom och snackade med andra vuxna hur dom höll på mot mig och de vuxna försökte fixa till det men det gick ju inte så bra för dom. Efter ett tag började en ny tjej i klassen som heter Dilara och jag började prata med henne och hon verkade vara trevlig och rolig att vara med så vi började hänga på skolan och det var förstås jättebra!
9:an kom och det var sisådär i början men man fortsatte snacka med Dilara hela tiden och det hade vi gjort nu ganska länge och man var bara ibland med Emil. Lite senare in på 9:an så började man snacka med Lia men hon hade jag känt innan i 8:an men nu i 9:an så har jag fått mycket bättre kontakt med henne och nu är hon min så kallade beskyddare i skolan har hon sagt till mig!
Det var lite förkortat i nästan alla årskurser. Orkar liksom inte skriva allt men det jag har skrivit är väl typ det viktigaste som har hänt i mitt liv, om ni fattar hur jag menar
Har ni frågor så kan ni skriva det här nere i kommentarerna eller så kan ni skicka ett PM ifall ni inte vågar skriva här nere i kommentarerna! Men är öppen för alla frågor ni har att säga om just mitt handikapp eller om mitt liv som handikapp!
Logga in för att kommentera