Kbt, men vart slutar resan?

Prep långt och väldigt personligt inlägg.
Har under en längre tid gått å fundera på vad som kan ha varit "fel" på mig med tanke på hur jag anser att min skalle fungerar. Med att jag ballar ur så fort jag börjar gilla nån ny, att jag tycker det stundvis är svårt att läsa situationer samt folk, att jag har lätt att bli svartsjuk osv. Så tanken har väll lega på att kanske göra en utredning för diagnos eller nå liknande.
Men i höstas så började nog min resa på riktigt, med en rätt fin prelude som började på sommarn.
Jag jobbar med bergkrossning på en mobil krossanläggning, så vi flyttar alltid runt en del, och har spenderat dom 2 senaste somrarna i Åre. Jobbar 2 skift med förmidda och eftermidda, så man har rätt bra med tid att döda. Började prata med en tjej från Östersund och det klicka väll rätt bra, inte sådär ren magi och gröna skogar, men sådär så man känner sig bekväm och trygg och allt är enkelt. Sommarn gick och vi blev klar i Åre för säsongen så vi flyttade hem grejerna till Hudik igen. Väl hemma så hände det lite grejer för henne som gjorde att hon tog lite avstånd och ville vara själv ett tag. Jag tog dehär på fel sätt och vid fel tillfälle och blev svartsjuk. Jag var ärlig och sa som det var att jag har lätt för att bli det när jag inte vet vad som händer.
Då hon redan gått igenom ett sånt förhållande med en svartsjuk pojkvänn ville hon inte riktigt umgås längre och bad mig att jobba på mig själv för att se vad som kanske kan hända i framtiden istället.
Jag tog även dehär fel och valde att sura ner mig och totalt sluta prata med henne, även fast det kanske inte var det hon mena.
Och nu är vi framme för ca 1 månad tillbaka. Jag började surra mä en ny tjej, känner mig väldigt bekväm och trivs fruktansvärt bra, umgåtts en hel del fram till förra veckan, då vände magkänslan helt, och man är tillbaka på känslan svartsjuka för man vet inte längre vad som händer. Der här triggade minnet till det Östersund sa, att jag faktiskt borde ta tag i mina problem, för jag inser nu att det inte är hälsosamt att ha det här beteendet.
Så igår skrev jag till Östersund och berätta att hon hade rätt i det hon sa, och att jag nu ska ta steget att söka hjälp.
Sen är vi framme på dagens datum. Jag ringde in till kontoret på jobbet och berätta lite snabbt om hur det låg till och hur jag mår, vilket verkligen uppskattades att jag gjorde. Jag fråga ifall det är nått företagshälsovården kunde hjälpa till med, vilket dom tyvärr inte kunde då det inte direkt var jobbrelaterat. Dock så kunde dom rekommendera att prata med en kbt terapeut, för att börja nånstans. Så den här veckan ska jag ta kontakt med terapeuten för att kunna ta tag i mina bekymmer.
Så min EC blogg kommer nog komma bra till hands som arkiv för hur jag har mått under åren, tack EC!