Pannkaka.

Var uppe till fyra inatt, hade en jätte trevlig natt ändå.
Jag bad om ursäkt till en av mina nära killkompisar för mitt beteende jag haft gentemot honom.
Han har alltid funnits där när jag mått dåligt, minsta lilla grej och jag har bara viftat bort det stödet eller tagit allt förgivet och när han verkligen behövde mig så fanns jag inte där för honom.
Han hade skrivit att han kände sig sviken och jag humörsvängaren number one hade gått all rage den kvällen och bad han mer eller mindre att dra åt helvete.

Sen straxt efter det blev jag inlagd och mitt liv var käpprätt åt helvete.
Det var inte förrens igår jag vågade be om ursäkt, mitt dåliga samvete åt upp mig. 7 års vänskap bara borta sådär pågrund av mig? En sån liten sak? Nej.

Han tog det bra, vi löste det på mindre än minuter sen pratade vi om allt och ingenting i 4 timmar över Skype och lovade varandra att hålla kontakten bättre.
Det är så lätt hänt att man bara släpper allt ibland.. Han bor inte i Stockholm därav blev det som det blev.
Hade ingen tid över och jag kände mig som en värdelös vän.

Jag var iallafall så inne i mitt spelande och pratande igår att jag helt glömde bort att ta medicinen vilket betyder nu att jag har en fet ångest som trycker.
Mår apa atm..
Vill inte ens veta hur allt blir den dagen jag slutar äta dem..

Snyft.