26/11

Har blivit allt sämre för min del dessvärre tyvärr.
Sen jag kom hit har jag visserligen inte kunnat skada mig själv men tankarna om att jag inte vill leva fortgår och har outhärdlig ångest på dagarna.
Har fått reda på att dem på öppenvården bara har sagt massa saker som inte stämmer riktigt och inte fullföljt något alls inte ens haft en vårdplan även fast jag har haft misstankar om vissa diagnoser.
Dem har bara sagt "du har." Du har inte"

Hade ett möte idag igen då mamma fick vara med och prata om hur jag var som barn, komplettera det jag sa om hur jag var innan jag sökte hjälp hos bup.
Tror jag har samtalat med tre läkare sen jag kom hit och utredningen är igång på RIKTIGT nu.

Har även ohälsa som går på pappas sida, antagligen ärftligt och eventuellt bipolär.
Jag är och går i min far/ farmors spår och båda var/är instabila, dessvärre blev min farmor mördad.

Nu tros det iallafall att jag insjuknat i bipolär sjukdom men dem vet inte vilken typ ännu och stora misstankar om att jag har adhd också som jag sagt tidigare.
Min personlighetstörning finns det inga läkemedel som hjälper riktigt till 100% men eftersom borderline och bipolär är ganska lika så kanske det hjälper lite med medicinen jag har nu ändå.
Trampar upp 100mg till nu ikväll, så 300 är jag uppe i.
Och fick även Haldol vid behov eftersom jag mår så pass dåligt. Jag har aldrig gråtit så här mycket på 5 dagar.

Mamma vill ju ha ut mig härifrån, för att hon vet att jag längtar hem, jag bröt återigen ihop ordentligt efter mötet och bara sa till henne hur jag bara inte orkade leva såhär, att det aldrig tar slut, att jag inte orkar ha ont längre, att jag bara ville försvinna. Mamma höll om mig, klappade på mig och försökte göra allt i sin makt för att muntra upp mig.
Ingen kunde svara på när jag får åka hem.
Biter medicinen kanske jag kan så snart som möjligt men eftersom jag precis börjat med dem så kan ingen säga något.
Annars pratas det om veckors tid.

Allt beror liksom på allt.
Jag är slut som människa, på riktigt alltså.
Ge mig styrka att orka.
Är så ledsen och vill bara kunna vara en bra vän, bra dotter, ett bra barnbarn.
Men jag har kraschat ordentligt den här gången.

Amanda ska komma hit om några timmar, tänkte försöka få kraft och ta mig en dusch.
Har ögon på mig nu och dem är lite mer medvetna om att jag är nere idag.. Så jag får bara gå ut och röka snabbt sen upp igen.

I'm lost.