Nej.

Ger upp nu.

Jag kan inte jobba med mitt tillstånd, är sjukskriven men inte berättigad någon ersättning från försäkringskassan och det skulle tydligen min läkare ha vetat men ikke.
Bortsett från det så slarvar hon med mina papper och intyg, har inte råd med mediciner och behandlingen knappt. Hon träffar mig 5 minuter knappt och skriver ut starka lugnande för att sedan skicka ut mig, trots att hon är informerad om mina S tankar och tendenser till impulsiva handlingar. Min arbets terapeut skiter i att höra av sig och vidare hjälpa mig med studier så hon kan ju flyga och fara åt helvete.
Skolan hör inte av sig så vad är meningen?
Soc vänder jag mig aldrig till igen, förra året blev jag så förnedrad på alla sätt när jag var i akut behov utav hjälp.
Alltså känns mitt liv meningslöst, det är meningslöst på alla sätt.

Var taggad på helgen men inte längre, orkar inte med mig själv och funderar på att gå under jorden ett tag.
Hur mycket jag än anstränger mig så löser sig ingenting nu om dagarna. Innan samtalet så höll jag på att göra mat men slängde alltihop, matlusten är borta och lär inte äta något på flera dagar nu.
Är så fruktansvärt trött på allt och ännu tröttare på att inte kunna blogga om det här på min privata blogg, nä för minsta lilla pip från mig så vet hela jävla familjen om det och rykten sprider sig fram till mormor och hon mår sämre. Förstår inte, min enda bror jag har kvar gav mig ett löfte när min storebroder gick bort. "Jag finns alltid för dig, du är min enda syster jag har kvar"

Yeah right. Han finns inte än idag, jag tror mer han hatar mig.
Vågar dessutom knappt inte uttrycka hur jag mår längre, inte på så vis som jag gör här nu.. Då gör jag bara mina vänner oroliga.. Men dem håller inte sån koll på mig här mestadels för att ingen har ec bland min krets förutom någon ynka person som jag bara hoppas på inte läser det här för att jag bara känner mig ännu dåligare in that case.

Att skriva är min ända överlevnad men jag orkar inte ta emot ännu mer skit än nödvändigt.
Mamma ska följa med mig på nästa möte för att hon såg hur jag sjönk men jag ser ingen ljusning.
Jag klarar inte av att höra av mig till någon just nu, min bästavän försöker få tag i mig men jag har ingen ork. Jag är så tom och jag klarar inte av det här längre.
Att hålla sig borta från sånt som skadar kommer bli extremt svårt.

I'm so sorry.