Varför känns detta som en börda för?

Mötet i sig var skönt att komma till men utifrån det jag pratade om idag så väcktes dem starka misstankarna om adhd återigen.
Jag känner hur många som helst som har den diagnosen, min dåvarande flickvän lärde mig också mycket om det och jag fick se många sidor från henne med som jag kände in mig själv i till största del.
Sen brukar mina vänner skoja till om att jag kan ha det ibland, vilket är okej då jag lätt kan gå in i försvar och själv skämta bort det.
Misstankarna om att jag skulle ha det har redan funnits redan sen jag var liten, vid fjorton årsåldern när jag blev flyttad till behandlingshemmet fick jag träffa en psykolog som även där konstaterade att misstankar fanns.
När jag sökte mig till BUP vid 17 års åldern så hann jag inte ens komma på två möten innan tanten jag träffade sa rakt ut att "ja men det här låter ju lite som adhd" lite smått ironiskt.

Jag vägrade ta till mig det.
Blev flyttad till vuxen psyk efter 18 års åldern med diagnosen borderline och starka inslag av adhd.
Fick där även göra om alla utredningar som gjordes på BUP och jag ljög medvetet på alla svar och tester för att slippa få diagnosen, men av allt jag sa muntligt så var det alltid adhd man kom in på men jag som vanligt sa rakt ut att det inte var något jag hade.
Arg blir jag också varje gång det kommer på tal.

Jag vet att jag har det men totalt blå förnekar det och så har det varit hela mitt liv mer eller mindre.
Tror det har med att jag har blivit kallad "cp unge, damp barn, idiot, dum i huvudet och adhdunge hela uppväxten.

Gjorde en ny beteende analys och allt blir så jävla jobbigt, är och lever i en bubbla som bara jag kan bryta mig ifrån..
Hur gör jag det när jag hållt på i ett visst sätt hela mitt liv?
Åren tickar och jag klarar inte av att göra enkla saker som får mig vidare i livet.
Skicka in lite papper, ringa lite samtal, göra saker under tvång.. Men ikke, då slarvar jag bort allt, förtränger det som är viktigt och gör tusen andra onödiga saker.
Ska fylla i skattningar ikväll, har lovat att göra om och göra rätt den här gången, utredningen körs igång snart igen.
Jag vet redan vad det kommer sluta med.

Tillskillnad från andra diagnoser jag har, som har varit skönt att få så känns det här tusen gånger värre.
Känner mig så dum och efterbliven.
Varför känns det såhär jobbigt för?
Andra verkar kunna leva med det rätt bra ändå. Men jag själv känner mig som ett freak.
Grov ångest är bara förnamnet..

Fick iallafall hem papper om lite övningar och mindfullness, ska inom kort få börja testa adhd mediciner för att se om det gör någon skillnad. Mitt kedjetäcke ska jag tvätta och försöka komma igång med vardagliga sysslor.
Men jag har inte den blekaste aning om varför jag är så fylld med tårar och tomhet nu när jag tar tag i det igen.
Känns som en tyngd över hela mig. Suck.

Min psykoterapeut skrattade till och sa att jag är väldigt speciell.
"Vägra ta emot hjälp, kan aldrig sitta still på mötena..vilket är sant. Hon får fram en ganska rolig sida i det mörka ändå men också ta sitt jobb på yttersta allvar. "Du är inte dum i huvudet".

Ja. Nej fy. Mår sämst.
Har så mycket som snurrar i mitt huvud atm så jag spyr nästan, måste ut ut ut ut ut.
Ska ut och springa, springa ifrån allt. Önskar att jag kunde döda mina känslor just nu.. :(