Ensam stark, not.

Jag panikar lite nu, vet inte riktigt vad jag har gett mig in på för jag vet att jag får hjälp på riktigt nu.
Själva grejen är att jag vet att det kommer hända saker nu.

Jag är en gammal klient till en terapeut som jag aldrig träffat, lustigt? Jag vet.
Hon har hjälpt mig sen jag var 17 år gammal, innan jag vågade söka hjälp hos BUP vill säga. Hon bor i Göteborg.
Idag är hon inte min terapeut, utan en kvinna som gör allt för att hjälpa mig. Hon pratar så mycket med mig, finns där och har alltid gjort och kommer aldrig ge upp på mig.

Är så nere i all skit just nu att det inte finns någon utväg, pratade med henne.
Hon blev så till sig att hon åker till Stockholm och ska hjälpa mig med alla möten, för jag måste ha ett eget boende, måste få den hjälp jag är berättigad.
3 år med BUP och vuxen psyk har inte hjälpt mig speciellt mycket och alla möten med soc har varit ett skämt och jag har inga vänner som kan hjälpa mig med dessa problem som existerar.

Inga föräldrar som finns på det sättet, ingen som jag kan andas hos. Jag är ensam.
Men jag vet att det kommer bli ändring på det, nu när jag vet att saker kommer förändras så skakar hela jag. Är livrädd.
Fast ändå inte.
Mer chockerad för att någon ens orkat/orkar göra så mycket för mig.

Jag är så fylld med tankar, spänning och oro just nu. Woooooh.
"Spy känslor"