Borderline. Då och nu.

Borderline.

Såhär går det till 99% av alla gånger:
1. Börjar med smygande ångest, oftast utan anledning som leder till panik, får tryck över bröstet, luften blir tung att andas och trots alla miljonertals gånger jag upplevt tuffa ångestattacker så är det alltid som den första gången.

2. Efter paniken så bubblar känslorna upp och då agerar jag oftast utifrån hur jag känner utan att tänka på konsekvenserna. IMPULSIVITETEN.

3. Negativa tankar stimulerar runt i mitt huvud och där inträder oftast rakblad in. Skära sig få bort smärtan, slippa ha ont inom sig. Vid värre lägen kommer tankar om att begå självmord. Om inte annat så kan jag hota öppet med det när jag inte vet hur jag ska hantera mig och allt känns way to hard. (Detta är faktiskt något jag inte gjort på längelänge.) (och som jag sagt. aldrig mer rakblad.)

4. Jag hamnar ofta i bråk, blir känslig, bryts ner lätt och allt känns omöjligt och kaotiskt. Jag vet inte hur många slagsmål och tjafs jag har varit med i under två års tid. Inte bara med randoms, med familj osv. Uppträdes störst chans när jag är påverkad av sprit.

Är detta livet jag vill leva?
Svaret är enkelt: Nej.
Absolut inte.

Jag har ändå tagit mig så långt och jag vet att jag ofta skriver om det men jag är så glad över det.
För två år sedan var jag omöjlig att ens ha en konversation med, jag blev arg, saker flög i väggen, jag skrek så stämbanden nästan gick av, blev upptriggad av minsta lilla, trodde STÄNDIGT att folk ville mig illa, vägrade lyssna på människor jag älskade, sårade nära och kära medvetet till gränsen att dem nästan gav upp hoppet om mig.

Kunde bokstavligen önska livet ur folk utan att få ångest. Slåss. Ögonen kunde svartna. Fick blackouts, psykoser.
Jag var iskall, skar mig nästan varje dag och kunde även göra det öppet om jag blev desperat.
Gick med på idiotiska saker, började kröka ordentligt i samband med medicinerna i en bak önskan om att jag aldrig skulle vakna upp igen.
Jag brydde mig inte om mig själv alls.

Om jag inte krökade så låg jag hemma och skakade av ångest och hade kroniska självmordstankar, var på dåligt humör och otrevlig var bara förnamnet. Hade knappast någon livslust och spenderade ibland flera nätter på sträck att försöka finna mod till att ta livet av mig.
Fick pressa mig själv till det yttersta när jag åkte hem till vänner för att inte visa hur dåligt jag egentligen mådde.

Kunde inte kontrollera mina impulser för fem öre. Jag gjorde saker som jag ångrade efteråt, exempelvis så kunde jag tvångsmässigt supa upp alla pengar jag hade, kunde ha sex med människor som jag inte ens egentligen ville ha sex med.
Åt som en häst, svalt mig, åt som en häst igen. Spydde, kraftig panikångest, ångest, depressioner, nedstämd, dåligt humör, självmordstankar, paranoia, förföljelsemani, hat, illska, glädje och sen kom bomben och allt började om på nytt igen.

Jo. Jag var en elak människa. En fruktansvärd människa.
Men egentligen så var jag bara en vilsen flicka. En flicka som snart skulle få en liten ro inom sig. Jag fick diagnosen.
Det var som en lättnad. Nu visste jag iallafall om att jag inte var en psykopat, jag var inte galen. Jag hade bara fått borderline.
Med terapi ett år så kan jag förstå mig själv så mycket bättre, VARFÖR jag gjorde som jag gjorde. Varför jag reagerade som jag gjorde. Dem där "varför" frågorna blev besvarade.

Sen har jag alltid problemen kvar med mina känslor, ångesten självskadetriggers och paranoia. Men jag kan ändå på något sätt vara annourlunda.
Jag är inte hon jag var förut. Är mer förstående.
Mer vuxen, agerar inte på samma sätt och har växt som människa.
Jag ligger bara för att jag känner att jag verkligen vill det, har dragit ner på alkoholen. Försöker sköta mig så bra jag bara kan. Umgås med människor som får mig att må bra.

Men trots det kan jag gråta mig till sömns, känna att det inte är värt att leva. Folk skakar oftast bara på huvudet och vägrar förstå varför jag yttrar mig på det viset ibland. Hela min uppväxt har inneburit sorg på ett eller annat sätt och hur mycket jag gått igenom orkar jag inte ens tänka på längre. Det är först nu jag kan öppna upp mig, fått prata med någon om allt jag genomgått.
Soc. Behandlingshem. SIS instutioner. Mobbad. Hatad. Missbruk. Våldtäkt. Bråk och våld. Död.
Under 18 år har jag fått vara tyst, inte kunnat säga/fått prata med någon om vad som pågått. Då är det inte så konstigt att man är/känner som man gör.
Trots det så älskar jag fortfarande mina föräldrar. För jag har bara två av dem, men jag kommer inte kunna släppa det förrän min pappa pratar ut med mig. I nyktert tillstånd. Och det vet han om. När den dagen inträffar vet jag inte.

Varje dag är en kamp. Vissa dagar kan vara lättare medans andra är tuffare.
Jag jobbar med mig själv. VARJE DAG. Av anledning att jag ska kunna leva normalt. För att jag vill bli frisk.
En halvtimme om dagen så försöker jag bara fokusera, läsa mina papper och försöker träna upp någon sorts inre styrka och öka självförtroendet.
Mediciner har jag gått på. Men slutat. Jag vill inte.

Menningen med inlägget var bara..

JAG vet att jag är värd något.
Jag VET att jag är starkare än såhär.
Fuck psykisk ohälsa och framförallt fuck borderline.
Jag kommer klara mig galant.
Jag vet det.
Skitsamma om jag åker ner på botten.
Jag klättrar ändå upp.
För jag tror på mig själv
Och jag tror även på andra människor med psykisk ohälsa.
Det är inte omöjligt att ta sig ur det.
It's a long way to go. But it's allways worth it, in the end.

Vänner är allt som behövs, jag lärde mig att uppskatta, förstå att dem bara ville mitt bästa. Utan deras stöd och tålamod hade jag gått under helt.