Finns det inget slut?

Är det bara jag som har fått den kännslan att livet är väldigt tufft att leva ibland? alla konsekvenser man får av det man gör. Alla val man måste göra. Alla ord man måste säga för att ställa allt till rätta?

Jag känner att jag har en tom fläck i mitt hjärta... Det är något som saknas där, och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Det känns som att jag drunkar. Som att falla i ett hål som aldrig tar slut, ett evigt mörker.

Jag vet inte vad jag ska göra för att få bort den här kännslan och det finns inte riktigt någon som någonsin har kunnat prata med mig om något så djupt.. Inte ens mina närmaste vänner.

Det finns så många kännslor inblandade i det hela som gör det så väldigt svårt.

Man märker verkligen att man älskar något när det precis försvinner från en, och det finns knappt en chans att få tillbaka det ögonblicket. Jag har ju inte direkt levt det bästa livet man kan tänka sig men jag har ändå kämpat igenom mig alla hemskheter som jag har stött på. Men jag känner helt enkelt att jag inte orkar längre. Det finns knappt något att leva för längre.

Jag vet inte om jag är lite över dramatisk eller inte men jag är tvungen att skriva det, för det känns så mycket bättre då.

Att det ska vara så himmla svårt att prata om sådana här saker med någon. Det känns inte som att jag är älskad av någon...

Allting händer så snabbt så att man inte ens hinner med... Men så är det väll med det. Jag får försöka fixa det här på något sätt men just nu känns det omöjligt. Väldigt svårt att få bort de här kännslorna jag har.

Men det finns väll alltid ett ljus i det mörkaste mörker?

Just nu känns det bara som att jag tynar bort mer och mer.