Deppig... igen

Har ingen som ja kan lita på, inte familjen, kurator inte ens kompisar! E alltid rädd för vad som kommer hända. Kan inte slappna av. Har ingen anledning att andas längre. Den försvann för länge sen. Känslan av att alltid va iakttagen vill inte lämna mig ifred. O nu har ja börjat inse vad ja borde gjort för länge sen.

Hur kom ja in i detta! Vill inte längre. Det äter mig inifrån o ut. O det finns bara en sak som kan stoppa mitt lidande.

Om ja inte längre skulle finnas, vilka skulle minnas mig. Kommer ja bli som luft, kommer ja bli sörjd. Äkta svar kommer inte förren ja bestämt mig.