What is life

Varit vaken sen 3ish.. Somnade medan jag höll på med luren och vaknar upp till att den låter, då har jag (skillad som jag är)
råkat ringa mitt EX genom att ha ansiktet PÅ luren vilket jag inte har någon aning hur det funkar menmen.. Tur nog att hon la på innan jag vaknade till helt då slapp man ha en dryg och onödig konversation med den eländiga människan.

Jag bör inte kunna klaga på mitt liv, har familj som älskar mig. ett par nära vänner, Jobb på G, Date(r) incomming och min kk ska komma över idag.
Fast det konstiga är att jag ser inte fram emot något av det här, jag ser inte fram emot julafton, ett nytt år, födelsedag som inte är långt kvar till.
är heller knappt glad längre..
Sure klart jag kan skratta till och från till skämt eller något kul man ser på internet eller skadeglädje(bästa glädjen)
men bortsett från det så är jag inte glad, jag är helt jävla tom..

Jag saknar mitt EX. Och NEJ inte på det sättet man kan tro, saknar henne som jag saknar en kompis jag inte snackat med på ett tag. men på samma gång så är jag glad att slippa en människa som inte gjort mer än att ljuga för mig sen dag 1 av vårat förhållande, och som var nära på att vara Otrogen redan 1/2 veckor in på förhållandet.
Ja hon kan säkert argumentera mot att jag har fel men när det är dina kompisar som stoppar dig från att strula med en snubbe du träffat på dansgolvet och inte du själv så tvekar jag på att jag har fel.

Jag saknar min hundjävel som bestämde sig för att lämna den här världen för tidigt.

Känner bara hur lusten att existera sakta men säkert rinner ur mina händer, och vad jag än gör för att försöka fånga den just nu är förgäves.
Om jag ska vara ärlig är nog enda anledningen jag fortfarande lever för att jag inte vill göra min familj ledsen, vill inte göra någon ledsen.

Är dock rädd, jag är rädd för att den dagen kommer då jag är så tom att jag inte bryr mig längre... Är livrädd för vad som kommer hända om den dagen nu kommer.... Vad finns det som ska stoppa mig då? kan lova att det inte är jag som stoppar mig iallafall.

Har så mycket jag vill säga, vill bara skrika ut dem men problemet är att det går verkligen inte att få det till ord.