Ibland slås man av tanken...

Ibland slås jag av tanken att det finns absolut ingen i mitt liv som verkligen förstår mig. Eller jo, det fanns en som var rätt nära, men han är long gone ur mitt liv (rättare sagt så finns han kvar i mitt liv, men är helt förändrad. Fortfarande en schysst kille, though). Det är inte så att jag klagar och skyller på alla andra, "ÅH ni fattar ju ingentiiiing, åh, alla är så korkadeeee det är jag mot väääärldeeeeeeen". Så är det inte.
Jag inser bara ibland att min hjärna är så jävla vrickad att man måste ha varit i den för att förstå. Jag vet att många försöker, och jag älskar dem så mycket för det. Men jag hatar mig själv för att min hjärna är så jävla sne att jag knappt själv kan få rätsida på den.

Det kanske bara är tonårstiden? Jag kanske inte är färdigutvecklad i hjärnan? Jag vet inte. Men det får en att känna sig jävligt ensam.