Lite tankar i form av en dikt (eller nåt)

Vem ska ta hand om en brusten själ, där allting har gått snett?
Hur kan något kännas så svårt, när allting är så lätt?
Varför vill mitt sinne mig illa, när jag vill vara glad?
Jag vill mitt stormiga hjärta stilla, men jag är för svag.
Oförmögen att tänka klart, ena sekunden; allt är underbart!
Men nästa bryter man ihop, gråter, skakar som en idiot.
Var kommer all frustration ifrån?
Inifrån? Utifrån?
Mitt liv är så bra, mot för många andras.
Men sanningen är, det är nog jag som ska klandras.
Det är jag som fuckar upp mig själv.
Inga tvivel om saken.
Min egen bild av mig själv?
Ensam, ful, kall och naken.
En sorgsen själ i en misslyckad kropp.
En lat ung kvinna med brist på hopp.
För allt jag ser omkring mig är orättvisor och död,
barn som slåss för sitt dagliga bröd.
Själv klagar jag hit och dit.
Gör inte ett skit.
Varför? Jag kanske är för lat.
Det enda som driver mig nu är självhat
och ilska mot allt och alla omkring mig.
Hur jävla illa kan en människa bete sig?
Och är jag verkligen bättre själv?
Skäms.
På mig, på dig, på alla.
Tillsammans ska vi en dag falla.
När marken sprängs i tusen bitar,
och fläckar snön så röd, den vita.
Vi ska se varandra brinna.
Sakta försvinna.
För snart har moder jord fått nog,
av våra själviska, galna behov.
Människan är så sällsynt, så överlägsen alla andra.
En så kort tid vi på jorden vandrat,
lite mer än 3000 år.
Men trots att jorden är ofantligt gammal,
har vi redan satt våra spår.
På denna korta tid har vi snart dödat henne,
hon som gav oss allt vi behövde.
Hon är utnyttjad, förnedrad och helt förstörd,
medan jag går runt helt oberörd.
Nej, snart får hon nog.
"Jorden sprängdes, alla dog."