Alla älskar mig, men jag älskar ingen.

Jag tror att all ångest och allt självförakt jag någonsin känt beror på samma sak: Jag får såå mycket mer kärlek än jag förtjänar.

Låter skitnice, eller hur? Alla bara älskar en. Nej. Det är förjävligt, och jag hatar det. Det är förjävligt att se någon som älskar en i ögonen och berätta att det är slut, att han inte duger. Det är förjävligt att vara älskad av sina vänner och känna hur man blir mer och mer otrevlig eftersom man börjar tröttna på dem. Det är inte att jag inte älskar dem tillbaka, för det gör jag verkligen. Från djupet av mitt hjärta. Men ibland orkar jag bara inte.

Det jag önskar, mer än allt i hela världen, är inte att bli älskad. Det är att älska. Att hitta den personen som får mig att vilja bli en bättre människa. Att känna att "Fan, han ska jag gifta mig med."
Mitt liv blev nog i princip förstört när jag träffade min stora kärlek vid 13 års ålder. Fy fan vad jag älskade honom. Ett och ett halvt år var vi tillsammans, även fast vi gjort slut två gånger innan det tog slut på allvar. Vi bråkade varje jävla dag och jag visste att jag inte kunde leva så, så jag bestämde mig för att göra slut. Men jag älskade ju honom så jävla mycket, så de första två gångerna föll jag tillbaka. Jag tror att jag förstörde honom. Men nu är han lycklig, han är tillsammans med en underbar tjej som verkligen förtjänar honom. De är så fina tillsammans.

Men jag är fortfarande trasig. Det känns som om inget någonsin kommer att kännas så bra igen, han var verkligen mitt allt. Vi planerade hela vår framtid vid tretton års ålder. Vi var tretton år gamla, och vi planerade redan vår framtid tillsammans. Jag kan fortfarande tänka "Fan om vi bara hade träffats när vi var äldre." Jag tror på riktigt att han var min själsfrände, men det fungerade bara inte. Och nu kan jag inte nöja mig med något sämre.

Jag hittar en kille, börjar gilla honom. Men innerst inne vet jag att han inte är min framtid. Jag umgås med honom, jag börjar tro att jag älskar honom. Men sen inser jag att jag måste göra slut någon gång, för detta är inte på riktigt. Så jag sätter stopp för det. Sedan fortsätter jag min ensliga jakt på lycka. Inget känns någonsin lika bra som det gjorde med honom.

Fyfan vad emotional detta blev.