Fri från skärandet, en gång för alla?

Ja nu ska jag skriva ett väldigt ärligt och kanske lite provocerande inlägg. Sånt här skrivet jag inte på bloggen till exempel, eftersom det är många som inte vet hur det egentligen har sett ut i mitt liv.

För ungefär ett år sen (tror jag) så skar jag mig för första gången. Jag minns inte var, det kan ha varit vristen eller handleden. Jag minns inte heller varför. Det hade förmodligen något att göra med min dåvarande pojkvän,(vi kallar honom X) som jag har en väldigt stormig historia med. Om inte vårt förhållande hade varit så skakigt så hade jag aldrig börjat skära. Men, shit happens.

Första gången skar jag mig med en linjal. Det låter löjligt, men det gjorde ont och det blödde vilket räckte för mig. Första gången blev det förmodligen ett par linjer eller så. Jag planerade självklart inte att fortsätta. Eller gjorde jag det? Jag minns inte ens hur jag kom på idén. Det där året, det känns som en evighet. Jag är en helt annan person nu. Jag vet inte vad som fick mig att ta det korkade beslutet.

Hur som helst, jag började alltså skära mig. De var väldigt ytliga, lämnade inga ärr eller så. Jag skar mig mycket på vristen eftersom det var lätt att dölja. Men jag började på handleden sen också. Jag tror att jag innerst inne ville att folk skulle se det. Jag ville att folk skulle fatta, att de skulle någon gång bara fråga "Hur mår du, egentligen?". Men jag vet att de inte skulle fått något vettigt svar. För jag förstod ju inte själv hur jag mådde. Det var ju inget fel på mitt liv, eller hur? Att bråka med sin pojkvän var väl inget att skära sig för. Det visste jag ju själv. Men jag fortsatte i alla fall.

Jag och den X gjorde slut i oktober 2012, tror jag. Det hade redan tagit slut och börjat om igen tre gånger innan dess. Varje gång gjorde jag slut, men då sa han "Jag måste få prata med dig en sista gång" eller något liknande och jag lät honom påverka mig lika mycket varje gång. Han var så svag, precis som jag. Skillnaden var att han hade det svårt. Jag ville vara hans stöd, jag ville rädda honom. Men jag orkade inte själv. Jag kunde ju knappast hjälpa honom när jag själv skar mig i ren frustration, eller hur? Där i slutet, innan det tog slut, så hatade jag honom nästan. Det fanns så mycket bitterhet som legat där i över ett år. Så mycket ouppklarat. Jag lät honom inte träffa mig "en sista gång", för jag visste hur det skulle sluta. Jag försökte verkligen hjälpa honom så gott det gick. Jag ignorerade inte hans självmordssms, utan försökte få honom att se saker på annat vis. På den tiden var saker så illa. Jag grät mig själv till sömns så många gånger. Jag älskade honom ju. Varför kunde jag inte älska honom lika mycket som han älskade mig? Varför kunde inte mina känslor för honom stanna kvar? Efter en tid så slutade jag höra av honom också. Jag skar mig fortfarande under den här tiden.

När jag hade blivit mer rutinerad så började jag skära mig med en sax. Det blev självklart djupare, men inte nog djupt för att göra ärr. Trodde jag. Jag skar mig på olika ställen då. Höfterna, överarmen, låret... Jag har ett fult vitt ärr på överarmen som kom till då jag tog i för hårt med saxen. Jag trodde inte att det skulle bli något, men jag hade fel.

Bara ett par veckor efter att det tog slut med min pojkvän så blev jag kär på nytt. Vi blev tillsammans, det är vi fortfarande. Han är raka motsatsen till X, och det är både på gott och ont. Han kanske inte alltid förstår mig, men han försöker alltid. Första månaden vi var tillsammans skar jag mig fortfarande. Han blev arg på mig när han hittade nya sår. Arg och ledsen. Jag försökte sluta, men så hände det alltid något som gav mig ångest. Ett minne. En tanke. Någon som triggade mig.

Nu ska jag berätta om det slutgiltiga, det som fick mig att sluta. Är ni känsliga för blod och sånt så skippar ni nog helst detta stycke.
Jag hade en glasbit där i slutet. Den låg i mitt nattduksbord, fanns alltid där för mig. En kväll hade jag panik. Jag grät så himla mycket. Jag hade försökt sluta, men jag hade sån ångest och visste inte vart jag skulle ta vägen ens. Jag tog fram glasbiten och skar. Först blev det inget, jag var tvungen att hitta en vass sida för att det skulle blöda. Mitt i all panik så bytte jag sida och utan att kolla hur vass den var så drog jag hårt över handleden. Det första jag reagerade på var hur brett såret blev. Och hur snabbt det fylldes med rött, varmt blod. Mina andra sår hade bara varit streck. Men det här var ett öppet sår. Jag hade lyckats komma in med glaset under huden en bit, så att en liten hudflik låg över halva såret. Det var första gången som blodet rann nerför handleden. Jag hade aldrig velat skära så djupt. Jag blev rädd.

Så när jag satt där på kvällen med toapapper tryckt mot handleden så bestämde jag mig. Aldrig mer. Varför skulle jag? Inget blev bättre. Ska jag ha ångest kan jag lika gärna ha det, utan att ha sår att dölja också. Sen dess har jag inte skurit mig. Jag har velat, men inte gjort det. Jag vet inte om det var sista gången, men jag hoppas det. Jag får fortfarande lust ibland. Men sen tänker jag efter, och inser att det inte är värt det. Det finns inget att vinna.

Det var min historia, kanske inte den mest intressanta. Men jag skriver det bara för att få ur mig den.