Sluta snälla..

Denna vecka har jag tänkt spendera hos min mamma (om jag orkar hela veckan).
När vi var hos mormor idag var det väldigt bra, jag, mormor, moster, mamma, em, och min bror va där o fika lite. Sen åkte jag med mamma hem. När vi kom hem satte hon på tv:n i sitt sovrum och då tänkte jag att vi kanske kunde sitta där o titta på Tonårsbossen. När jag satte mig där i sängen och hon kom tillbaka kunde hon inte sätta sig brevid mig utan hon skulle bestämt stå upp. Sen när tonårsbossen var slut tänkte jag ge henne testen som jag fått av min psykolog att ge till mina föräldrar och min mentor. Jag ger mamma testet och säger att det är om utredningen och att hon ska utgå från sina egna tankar och inte fråga nån om mig och så. Efter de går jag ner till min bror och låter mamma va i fred så hon kan tänka kring testet.

När jag kommer upp igen så sitter hon vid matbordet och säger
"Ä*r det inte bättre att B (styvmor) gör testet. Jag har juh inte varit med på flera år, du bor inte här och du hälsar inte på, jag vet inget om dig längre, så det är ingen idé att jag gör det."

Jag ville säga "Så du säger att det är mitt fel att du inte vet något om mig? Det är inte så att du aldrig hör av dig häller och vill ens veta hur jag mår. De ända gångerna du hör av dig är när jag fyller år eller när det har hänt nått. Du verkar inte bry dig så mycket heller. Du skickar massa sms med "kram kram älskar dig <3<3" men du kan aldrig ringa och säga det. Det enda du bryr dig om är dina jävla hundar som du gör allt för."

Istället sa jag "Okej då tar jag det tillbaka till BUP och säger att du inte kan svara."
Hon "Gör så, för det här känns bara dumt."

Jag vill bara gråta av ilska och ledsamhet. I slutändan är det alltid mitt fel, vad jag än gör. Det är aldrig nått som duger. Är de bra för den ena är det sämre för den andre. De kommer aldrig vara nöjda med mig..