Oliver... 1993-06-19 - 2010-05-20, saknar dig bästavän.

Okej, jag mår inte bra.. Det har jag inte gjort på länge.. Men jag är inte här för att få uppmärksamhet eller nått sånt. Jag vill bara skriva av mig. Det finns så otroligt mycket jag vill skriva om men jag vågar inte släppa det utanför mina murar. Jag är glad för att ha personer som bryr sig, men dom förstår inte den smärtan jag bär, inget illa menat.. Men ni säger att allt kommer att bli bra, men jag vet själv att det inte kommer bli bra. Jag tror inte ni vet hur det är att förlora någon ni verkligen älskar, och den ni verkligen levde för.. Jag har/hade en sån person, han heter/hette Oliver, han tog kontakt med mig 3:e veckan i 7:an när alla mina problem kom, jag har alltid var den tjejen "som alla kan trycka ner, ingen som bryr sig om lilla fula mig", jag har allt vart udda, asså.. jag har alltid klätt mig i det jag vill, jag har aldrig följt klassens mode osv.. och en dag i 7:an, då tänkte jag ge upp, för evigt.. Jag satt på järnvägsspåret och verkligen vänta på tåget. Men just när jag hörde tåget rulla ifrån station, så var det någon som tog tag i min arm och drog bort mig från spåret, det var inte mindre än Oliver, han var ute & gick med Lotten (Olivers hund). Han titta på mig & nästan skrek ut "Vafan håller du på med Jennifer!?", jag bara kolla på han med tårar på min kind & sa "Jag orkar inte med den här skiten längre, jag vill dö". Oliver tog tag i min hand i sin & sen börja vi och gå, vi gick hem till honom. När vi kom hem till honom så satte han mig på sin säng och linda in mig i hans täcke och gjorde en kopp varm choklad. Sen satte han sig bredvid mig i sängen och höll om mig, och fråga "Vad är det som har hänt Jennifer? Du kan prata med mig, det vet du." Jag börja och gråta när han sa det, han satt och trösta mig. Tillslut så sa jag det till honom, det som jag bär på... sen efter så sa han bara "Du kan alltid vara säker hos mig, jag tänker skydda dig dag som natt!" Jag & Oliver, vi blev bästa bästa bästa vänner för evigt, Ingen kunde sära på oss, vi var precis 24/7, vi sov hos varandra varje dag o så. Jag visste att han fanns här för mig hela tiden.

Men en dag... jag var hos min pappa i Uppsala. Jag fick ett sms ifrån Olivers mobil, där det står "Hej Jennifer, det är Maria (Olivers mamma) Oliver sa till mig att jag skulle skriva och säga att Oliver ligger på sjukhuset och är jättedålig, och han vill att du ska komma, han känner på sig att det inte kommer vara så länge tills ni aldrig mer får träffas, så han ber dig, kom hem ifrån Uppsala, han vill så gärna träffa dig" När jag läste det så från att vara glad till att ligga på golvet och gråta mer än någonsin, jag skrek & skrek "jag vill hem! jag vill hem!" Mamma satte sig i bilen och åkte hela 28 mil för att hämta mig, och den åka hem 28 mil igen + ytligare 4 mil till sjukhuset, där Oliver låg. När jag kom in till Oliver, så låg han i sängen & sov, med en massa slangar och skit i ansiktet.. Enda jag tänkte på var att en dag skulle jag vaka upp utan Oliver.. När jag satte mig hos han, och tog hans hand och då börja jag och gråta igen, Oliver vakna och titta på mig & sa "Älskade Jennifer, sluta gråt, snälla.. Du vet att jag klarar allt, bara du är med mig." Jag lämnar dig aldrig Oliver! Aldrig..
Jag bodde med honom på sjukhuset, dag som natt så vaka jag honom. Två dagar efter han kom till sjukhuset fick vi veta att han har/hade Leukemi, (en cancer sjukdom) han börja med en massa callgiftsbehandling, och han mådde dåligt under allt.. men en dag så sa läkarna att han är frisk, vi blev jätte glad, vi fick åka hem och så, han mådde bra i ca 2 veckor.. Sen blev han jättedålig igen, så då åkte vi in till sjukhuset igen, och då fick vi veta att cancern hade kommit tillbaka & spridit sig! Vi båda börja gråta.. men inte av att den har kommit tillbaka.. utan att den är obotlig.. "Oliver kommer att dö.." sa läkaren.. HAN KOMMER ATT DÖ....! Jag bröt ihop totalt, mitt liv, min bror, min andra halva.. han som får mig att leva oavsett hur dåligt jag mår..

Dagarna gick, jag hoppa av skolan för hans skull, jag var med honom 24/7 på sjukhuset, men en dag den 20 Maj 2010 så skulle min klass åka till Göteborg & gå på Liseberg, Oliver sa att jag skulle följa med, och ha kul. Så jag åkte dit med skolan.. hade sådär kul.. jag var ju orolig, rädd och hade en dålig magkänsla.. vid ungefär.. 12.30 tiden fick jag ett sms av Oliver. Där det stod "2010-05-20 12:30 Kära älskade bästa vän! Du vet hur dåligt jag mår, och du vet hur jobbigt det är att lida, och att se mig lida.. Så nu skriver jag det här smset till dig, kom inte tillbaka till sjukhuset. Jag kommer inte ligga där, jag kommer att vara i himlen.. Det kommer att ligga ett rosa kuvert hemma på min kudde i din säng, i det så kommer det att ligga en massa saker som jag vill att du ska ha, och läsa. Förlåt att jag inte säger "Hej då till dig i verkligheten, men jag vet att du bara tänker stoppa mig.. så nu gör jag det när du ändå är i gbg.. Inget illa menat mot dig asså! Det vet du, men jag orkar inte leva & lida när jag ändå kommer att dö... ='( Förlåt mig.. mer om det här kommer stå i brevet.. Men när du ser detta sms så kommer jag att ha stängt av mobilen och lagt den bredvid mina saker.. Och när du läser brevet så vet du att jag mår bra & att jag är vid din sida! Jag Älskar Dig Jennifer, och jag kommer alltid att finnas fast jag är död.. Många kramar din bäste vän Oliver! <3"

Och mycket rätt.. Det låg ett rosa kuvert på Olivers kudde i min säng.. Jag sitter och läser brevet om & om igen och kan inte inse att Oliver är död..

Och snart är det den 20 Maj igen.. ='(

Jag tror ingen har den smärtan jag har, jag har förlorat den jag levde för..
Sen 2006-2010 så var jag & Oliver 24/7, vi bråka aldrig, och vi fanns där för varandra 24/7..

Men.. Om jag inte hade åkt till Göteborg så skulle jag ha fått ha honom vid min sida ännu länge.. Det är mitt fel att han tog sitt liv.. ='(

R.I.P Oliver! <3
1993-06-19 - 2010-05-20

<3