TW Patetisk

Jag brukade ogilla närhet eller rent ut sagt avsky det.
Med min första flickvän hade jag seriösa problem med närhet, både fysik och psykisk.
Det var inte förrän jag träffade den där personen som fick en att inse hur jävla nice det kan vara med närhet som jag faktiskt saknar det.
Pratar om det fysiska då, även ifall personen i fråga även hjälpte mig med den psykiska närheten (Men jag stretade emot)
Nu går det inte en enda dag utan att jag önskar att jag kunde få krama om någon när jag går och lägger mig. Behöver inte ens vara den personen längre, hade tagit all närhet jag kan få.

Vet inte om jag ser detta som en utveckling eller vad, är bara så förvirrad.