Sjukdom

Precis när jag trodde jag blivit frisk blev jag sängliggande igen med plågsamma magsmärtor.

Jag är en människa som aldrig är frisk. Jag känner igen personalen på vårdcentralen allt för väl och växte upp i tron om att alla någon gång opererat sig eller åtminstone legat på sjukhus. Jag kunde inte för mitt liv förstå att det fanns människor som aldrig varit på sjukhus. Det fick jag veta var fel i tidiga tonåren. Då börjar man förstå att det inte är normalt. Det är inte alla andra som det är fel på. Det är jag. Det är ju inte normalt att vara sjuk såhär ofta. Det märker jag verkligen nu på gymnasiet. Skolarbetet tar inte hänsyn till sjukdom. Jag vill inte längre. Jag är trött. Jag känner mig alltid lite småsjuk och hängig. Det är min vardag. Alla mina värden är normala men vissa i underkant. Snart ska jag till läkaren igen och komma underfund med varför min kropp hatar mig så mycket. Längtar.

Saknar Leo.
Och Joanna.
Och att gå i grundskolan.
Och att vara liten.
Att inte ha några bekymmer.