Musik i regnet

Den senaste veckan har jag tagit paus från alla sociala medier.
För första gången på länge har jag känt den där hopplösheten och oviljan att göra nåt över huvud taget. Det har hjälpt lite att tillåta mig själv att skita i allt och bädda ner mig med o'boy och bra spel. Jag har till exempel hittat riktigt bra musik och spammat den som jag inte spammat något sedan Random Access Memories förra sommaren! Dessutom har jag just sagt upp mig från jobbet, vilket är en enorm lättnad. Jag är också ganska duktig på att sysselsätta mig och tvinga fram positiva tankar tills jag blir på bra humör,

Frågan som trots det fortfarande hänger över mig som ett regnmoln lyder: Varför måste man kämpa för att känna lycka när sorg tycks komma så naturligt?

Tanken på att bara släppa allt och rent av söka sig till destruktiva situationer är så.... befriande. Varför?

Jag vet att jag är för envis för att ge upp. Jag har alldeles för mycket idéer jag vill genomföra, och är bra på att återhämta mig från stora setbacks även om jag blir lite knäppare för varje gång. Men jag vet att många andra inte har samma driv. Hela livet känns som ett test där ingen får veta vad som är priset eller hur man uppnår det.

~

Gick hem genom regnet idag och lyssnade på den här låten. Där och då kändes allting så bra. Underbar musik i öronen, trötta ben, motvind och iskallt vatten som piskade en i ansiktet. Vi människor funkar så konstigt.